Uppfödare varnar för lättsinne kring vargens farlighet
Att många ser vargen nästan som ett sällskapsdjur som bor i skogen, ger inte Nicole Lee mycket för. Hon har fött upp en helt egen vargflock och varnar för att romantisera.
När Nicole Lee går in i sitt varghägn på Red River Zoo i Fargo, kastar sig vargarna över henne. Det är till viss del vänligt menat – hon har ju trots allt fött upp dem sedan de var ett par veckor gamla – men hon gör sig inga illusioner när det gäller sitt förhållande till dem.
Så fort en varg hoppar upp mot henne slänger hon bestämt ned den i backen. Det handlar om att ständigt skicka samma meddelande: Mig rår du inte på!
Att det gått två år sedan vargvalparna kom till Red River Zoo spelar ingen roll. Rovdjursinstinkterna kommer alltid att finnas kvar och så här stora hunddjur testar hela tiden sina tvåbenta beskyddare.
– Dom försöker alltid hitta en svaghet för att få övertaget. Vi måste konstant tänka på att de närsomhelst kan vända totalt.
Precis som med oss människor påverkas vargarna hormoniellt när de går från ett livsstadium till ett annat, som från barn till tonåring. Det här blir extra besvärligt under vinterförhållanden men också för att dessa vargar växer upp utan föräldrar.
– Alla de här faktorerna skapar en jobbig spiral. De har ju inga vuxna vargar att plocka sitt livsmönster ifrån, så de får testa vem som bestämmer helt på egen hand, säger hon.
Liten varg kan leda flocken
För närvarande är det hanen Moose som har initiativet i flocken och det har inte bara att göra med att han är störst.
– Bara för att en varg är mindre i storlek behöver den inte ha en liten personlighet, säger Nicole.
Efter Moose kommer i tur och ordning Orion, Mozart och Sirius. Trots hackordningen är det inte lugnt. Vargarna må se vuxna ut men har fortfarande mycket att klara ut.
– Orion och Mozart har det rätt jobbigt just nu. Medan Mozart på senare tid utvecklat en alltmer uppblåst och skrämmande attityd har Orion, som är högre i rang, snarare visat sig vara lugn och obekymrad.
Det har lett till stirrande, morrande, hotfullt kroppsspråk och strider med hårda bett.
– Beteendet kan vara rätt brutalt. Om det finns risk för att någon av de här vargarna kan bli dödad i en intern strid får vi överväga att hitta ett annat hem åt honom.
Människan aldrig medlem
Det är svårt att läsa vargarna helt. Nicole säger att det inte går att förutsäga om en av vargarna plötsligt skulle se henne som en potentiell munsbit.
– Du vet aldrig när vänligt slickande kan övergå till bett och tuggor, säger Nicole.
Det viktigaste, menar Nicole, är hur du interagerar med vargarna. Det avgör hur små problemen ska bli.
– Vi låter dem till exempel slicka på oss när vi möts för det är så de hälsar på varandra. Däremot leker vi aldrig med dem för vi är inte en del i flocken. Vi jagar inte runt dem eller brottas med dem.
– Människor är ”outsiders”. Vargarna känner igen oss och håller sig intill oss men vi är aldrig ”en godkänd medlem” av deras familj, avslutar Nicole Lee.
Redaktionens kommentar: Efter att ha läst Nicoles rekommendationer för hur man handskas med vargar blir det än mer obegripligt hur djurparker världen över kan tillåta helt oerfarna besökare att gå in i varghägnen. Men så händer det ju olyckor också. Se vår tidigare artikel.