Sårbarhetsanalys färdig – minsta livskraftiga population är 40 vargar

Naturvårdsverket meddelar att 100 vargar behövs enligt sårbarhetsanalysen framtagen av Skandulv. Efter att ha läst rapporten kan vi konstatera att nivån istället är 40 vargar.

Minsta livskraftiga population eller Minimal Viable Popualtion (MVP) är ett relativt nytt begrepp inom vargdebatten jämfört gynnsam bevarandestatus (GYBS). De två begreppen skiljer sig åt så till vida att den ena, GYBS handlar om en kombination av kriterier som skall uppfyllas av såväl vargen som människorna som skall leva med den och den andra, MVP handlar strikt om vargens förmåga att överleva.

Skandulv fick i uppdrag av Naturvårdsverket som i sin tur fått uppdraget av regeringen, att beräkna MVP för de fyra rovdjuren björn, järv, lo och varg. Först ut bland redovisningarna är den skandinaviska vargstammen vars MVP beräknats utifrån IUCN:s* kriterium E. Detta kriterium stipulerar en utdöenderisk som är mindre än 10 procent över 100 år.

Ingen hänsyn till genetiken

Den kvantitativa analysen har gjorts utan att beakta genetiken vilket i praktiken ger ett säkrare svar då färre faktorer behöver beaktas i analysarbetet. Vad analysen i stället gjort är att beakta vilka risker en stam med nuvarande sammansättning och genetisk tillförsel kan utsättas för under en 100-års period utan att risken för att hela stammen skall dö ut överstiger 10 procent.

Så här skriver Skandulv själva i rapporten: Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta. För att säkerställa en genetisk livskraft är det inte i första hand antalet djur i den egna populationen som är avgörande, utan att det sker ett tillräckligt stort genetiskt utbyte med andra populationer som tillsammans utgör en tillräckligt stor metapopulation för att ha en egen genetisk livskraft.

Med en vargstam som då och då tillförs lite nytt genetiskt material skulle det inte krävas fler än 40 vargar för att den på egen hand fortfarande med 90 procents säkerhet skulle vara vid liv om hundra år.

Beräknad utifrån tre modeller

Skandulv har använt sig av tre olika modeller för att komma fram till sina resultat. Den första är en enkelt tillväxtmodell som lutar sig mot de föregående 13 årens populationsutveckling. Den andra är en beräkning utifrån kända tillväxtfaktorer och dödsorsaker som finns samlade inom det skandinaviska forskningsprojektet. Den tredje modellen är något mer komplex och mer ”vargspecifik” men är också den minst robusta enligt Skandulv då flera antaganden krävs för att genomföra modelleringen. Antaganden inom forskarvärlden är ungefär detsamma som en kvalificerad gissning.

Värt att notera och förstå är alltså att alla den data som använts i modellerna kommer från den befintliga vargstammen.

Katastroftester

Vad Skandulv sedan gjort är att testa hur ofta katastrofer måste inträffa och hur stora de måste vara för att varje populationsmodell skulle returnera fler döda vargar än vad populationen tålde. Alla de tre populationsmodellerna returnerade ganska likvärdiga svar på frågan om hur stora de behövde vara.

För utdöenderisker på 10 respektive 5 procent på 100 år gav den första och enklaste modellen nivåer om 22 respektive 25 vargar. Motsvarande värden för den andra modellen var 33 och 42 vargar och för modell nummer tre, den mest komplicerade och vargspecifika 38 och 41 individer.

Snittet för alla de tre modellerna vid 10 procents risk är således 31 vargindivider och vid 5 procents risk 36 vargar.

Efter dessa inledande analyser lade man så till ”oväntade katastrofer” med vilka man menar något som sveper bort 55-60 procent av vargstammen med tio års mellanrum och en som tar 90 procent av vargstammen en gång per 100 år. För att klara sådana motgångar behöver vargstammen uppgå till 100 individer för att inte risken för utdöende skall överstiga 10 procent.

Riskerna för att katastrofer av den magnituden och den frekvensen någonsin uppträder får läsaren själv avgör men Skandulv uttrycker sig ganska tydligt – ”Dessa katastrofscenarier ligger väl över de som hittills uppmätts för varg och för andra populationer av stora däggdjur.”

Resten är politik

Rapporten ger således svar på hur många vargar Sverige egentligen behöver för att inte riskera att stå utan vargar om hundra år. I ett katastrofscenario som aldrig tidigare uppmätts bland vargar eller däggdjur måste vi ha 100 individer. Under lite mer normala omständigheter klarar vi oss med så få som 40 enligt den vargspecifika modellen.

Sammantaget kan man i alla fall säga att med de numerär som förekommer i rapporten kanske också den lokala acceptansen, som krävs i Art- och Habitatdirektivet har en chans vilket då med ganska stor säkerhet öka chanserna till att uppnå gynnsam bevarandestatus.

Allt som krävs är lite nya friska gener med jämna mellanrum vilket en viltbiolog förklarade för oss som ganska enkelt att lösa då det inte direkt handlade om ”raketforskning”.

Läs hela rapporten här: Skandulv – Sårbarhetsanalys av varg – 2012.07.02

* IUCN och dess expertpanel är samlad under namnet LCIE (large carvinvore initiative europe ) har på uppdrag av EU-kommisionen utarbetat riktlinjer för hur EU:s Art- och habitatdirektiv ska tolkas och användas av EUs medlemsstater.