Min treåriga finskstövartik Li

Av Conny Björklund.

Tisdagen den 25 november 2008 åkte jag bil till Skavåsens fäbod öster om 
Vångsgärde by, Orsa, för att jaga hare. Jag medförde min treåriga finskstövartik Li 
(Meya S43578/2005), som har första pris på jaktprov och CK på utställning. Hon har 
bidragit till den livskvalité, trots att hon bara är en hund, som jag känt fram till 
denna dag. Hon åker dagligen med mig i bil och sover ofta i min sängs fotände.

Jag är pensionär efter en långt och aktiv tid inom polisyrket, där jag slutade som
utredningschef och som rovviltansvarig. Jag har fyllt 72 år och anpassat min jakt med
löshund till att varg skall få finnas i våra marker och därför varit mycket noga med
att inte släppa Li på barmark där det fanns risk för vargförekomst. När marken blev
snötäckt så spårade jag av området där jag tänkte släppa henne, så också denna dag.
Inga vargspår fanns intill det, mellan vägar, kilformade området.

Innan Li fick komma loss den här dagen satte jag på henne ett pejlhalsband. Vi sökte
 oss in i området och hon låg ute i ett naturligt sök. Vi kom på gamla spår efter hare,
 som det var lite snö i. Haren hade rört sig över ett stort område. Vid 11.20-tiden
lockade jag på Li och vi lämnade det gamla harspåret och började gå mot bilen. Hon
följde med mig, lös, genom ett mindre skogsparti och ut på ett litet hygge.
Jag passerade en mycket tät tallungskog och kom ut på ytterligare ett mindre hygge.

Efter uppskattningsvis fem minuter hördes Lis fruktansvärda skall, skri, i sin kamp
för livet. Jag förstod omedelbart att hon angripits av varg och sprang allt jag orkade
 mot platsen och skrek så högt jag kunde. Det var uppskattningsvis 300 meter till
angreppsplatsen och medan jag sprang kände jag en fruktansvärd ångest och oförmåga
att inte kunna springa fortare. Hela tiden hörde jag Lis kamp för sitt liv.

Jag sprang in i ungskogen och rakt på ljudet från Li. Sikten var endast två till tre
 meter. Plötsligt var jag framme hos henne. Hon hade tystnat och stod raglande på ett
 upptrampat område fullt av blodbestänkt snö. Hon var i chocktillstånd och blödde
från mängder av sår. Hon tittade på mig med matt och något brusten blick. Jag såg
inte någon varg, men spår efter minst en. Jag ringde min hustru och meddelade att
Li var illa skadad efter vargangrepp och att jag behövde hjälp.

Jag måste försöka rädda henne, men kände mig så förtvivlad och orkeslös. Jag lämnade
 geväret och lyfte upp Li, som väger omkring 30 kg. Det rann blod från stora sår i
halsen och bakpartiet. Samtidigt hörde jag en varg som avgav ett grovt, kort missnöjt
 skall 30 till 50 meter norr om mig.

Under gråt och förtvivlan över det som hänt Li och min egen oförmåga, orkade jag bara
 bära henne mitt ut på hygget. Då kom åter ett ”missnöjt skall” från varg, något närmare
 och jag uppfattade att det kom från angreppsplatsen. Li reste i sitt svaga tillstånd
lite ragg från svansroten och en bit upp efter ryggen. Jag lyfte upp henne och fortsatte
 40-50 meter och in i skog. För tredje gången hördes ett skall från varg. Det kom från
en plats vid hygget och som jag uppfattade det intill mina spår.

Jag stapplade på vidare söderut mot vägen där min bil stod. Tiden stod stilla, jag kände
 mig orkeslös, det gick så sakta. Jag fick sätta ner Li på marken för att få luft.
Återigen hörde jag skall från varg, något närmare. Jag såg vägen och lyckades ta mig ut
 på den, men var helt slut. Jag satte ner Li och insåg att jag måste gå ytterligare,
omkring 50 meter, med henne för att se bilen. Det var bland de längsta metrar jag
någonsin gått med en börda. Till min glädje såg jag andra bilar intill min. Jag ropade
 allt jag förmådde och en person visade sig hoppade in i en bil och kom till min hjälp.

Den natten kunde jag inte sova. Jag tänkte bara på Lis ångestskri och hennes kamp för
livet.För att förstå mina känslor måste man ha upplevt det. Jag har hört och läst andras
berättelser om varg, om dödade eller skadade hundar, men inte trott att jag skulle få
uppleva något sådant, då jag har varit så försiktig.

Li var svårt biten i baken, på låren och under svansen, men hade också utöver dessa skador ett djupt bett i halsen som blottlagt halskotpelaren. Här är de största hudskadorna ihopsydda och dräneringsslangar inlagda. Foto Conny Björklund.

(Många rördes djupt av attacken och Conny Björklunds kamp för Lis liv. Några dagar efter vargangreppet startade bland annat åttaårige Joakim Andersson i Älvdalen en insamling för att hjälpa Conny Björklund med veterinärräkningen. Tyvärr klarade inte Li vargangreppet. Efter mer än två månaders behandling mot en svår infektion som inte gick att häva blev Conny Björklund tvungen att avliva henne. Veterinärkostnaderna gick på ca 60000 kr. Reds anm.)