WWF, SnF och SRF skriver till EU om vargjakten

Knappt hade bläcket hunnit torka på beslutet om regionalisering av rovdjurspolitiken och nödvändig beståndsreglerande jakt, innan trojkan av vargintresserade miljöorganisationer skriver till EU.

Dagen efter att Naturvårdsverket presenterar sin förvaltningsplan kring rovdjur och den regionalisering och beståndsreglerande jakt som där finns, skriver trojkan av vargintressenter till EU-kommissionären, Janez Potočnik och ber om hjälp. Att Janez dagarna innan på sin officiella hemsida skrev ”ett sista meddelande” om att han nu går vidare i karriären tycks ha gått trojkan förbi. Eller så hoppas de att deras bundsförvant lämnar en lapp på efterkommande kommissionärs skrivbord innan han lämnar rummet.

När beslutet från Naturvårdsverket presenterades i torsdags, fick alla ur trojkan medieutrymme under bästa sändningstid. Tom Arnbom från WWF pratade om hur konflikterna nu riskerar att öka och Ann Dahlerus från Rovdjursföreningen efterfrågade som vanligt mer vetenskapliga bevis innan någon jakt på varg skulle kunna bli aktuellt. Att mer eller mindre samtliga forskare ställt sig bakom rovdjurspolitiken från förra året och att politikerna tills sist begripit att gynnsam bevarandestatus också skall inbegripa social acceptans bryr miljöorganisationerna sig inte om.

Och det vore kanske märkligare om de ställde sig bakom beståndsreglerande jakt på varg än om de inte gjorde det? WWF, SnF och SRF säljer som bekant ”skydd av naturen” och inte ett förvaltande. Deras idé om naturen inbegriper inte aktivt människan mer än som betraktare och betalande medlem eller sponsor som det heter när man bidrar med pengar till den privata stiftelsen WWF. Enkelt uttryckt är det deras jobb att med alla medel sätta stopp för den nya och demokratiskt förankrade rovdjurspolitiken.

I brevet som ni finner i sin helhet i källangivelsen nedan återkommer miljöorganisationerna till frågan om vargens genetiskt status. De åberopar en rapport skriven av en finsk forskare som gått igenom skelett från vargar under en lång period. Rapporten konstaterar att vissa deformationer förekommer och att de också ökar över tiden. Samtidigt, vilket är viktigt, gör inte rapportförfattaren ett konstaterande om att det skulle bero på inavel. Det är en teori hon arbetar med samtidigt som hon konstaterar att resultaten är stokastiska dvs. slumpmässiga. Vidare och kanske ännu viktigare är att hon i rapporten påpekar att bevarandearbeten inte sällan möter konflikter av social karaktär och att man där måste göra en avvägning.

WWF, SnF och SRF gör dock inga avvägningar eller kompromisser vad beträffar varg. De önskar att Janez Potočnic stämmer i bäcken omedelbart och vidtar nödvändiga åtgärder för att ”inte riskera att 25% av vargstammen skjuts bort”. Att föreningarna ”glömmer bort” årets föryngring får vi i sammanhanget se som en nödvändigt ur ett kommunikativt perspektiv – 25 procent låter helt enkelt bättre än 15 eller 18. Och risken att de skulle få backning på en glidning om populationsstorleken får anses minimal.

Ur ett rent statistiskt perspektiv är det troligt att föreningarna och den privata stiftelsen lyckas i sitt uppsåt att ännu en gång stoppa jakten. Att det inte går att överklaga längre än till Naturvårdsverket får ses som ett nytt hinder. Men med de imponerande ekonomiska resurser WWF och SnF sitter på och som till stor del delats ut av politikerna, är det förmodligen en smal sak att anlita duktiga jurister som kan fullfölja uppdraget.

Frågan är till sist hur väl kunskaperna om att art- och habitatdirektivet också kräver social acceptans, är hos de tjänstemän och politiker som skall driva igenom beslutet.