Valerius Geist glömmer inte Kenton Carnegie

Kenton Carnegies tragiska öde är ett av få fall som nått utanför cirkeln av amerikanska vargdebattörer och hela vägen över Atlanten. Här är historien i korthet.

Kenton Joel Carnegie var en 22-årig kanadensisk geologistudent från Waterloo-universitetet. Han och en medstudent hade skaffat sig praktikplatser i Camp Point North, Saskatchewans vildmark, där man jobbade med flygservice för mineralprospektering i utvalda landområden. Uppdragsgivaren var ett företag från Ottawa, Sander Geophysics.

Tidigare under sommaren hade lägret fått återkommande besök av en vargflock som gärna försåg sig ur lägrets soptipp. Några dagar före Carnegies död hade två av de fyra vargarna varit mycket närgångna och vid ett tillfälle även fotograferats. Dessa bilder är numera spridda över hela världen (se nedan).

Kenton Carnegie var mycket väl medveten om vargarnas närvaro men betraktade dem som ofarliga, precis som övriga anställda gjorde. Klockan 15.30 dödsdagen, den 8 november 2005, bestämde han sig för att gå på en promenad, inget speciellt märkvärdigt. Han berättade att han skulle vara tillbaka till middagen 17.00.

Men när klockan slagit sju och Kenton fortfarande inte dykt upp blev kamraterna oroliga och började att söka efter honom. Slutligen fann de hans sargade och delvis uppätna kropp. Det var cirka en kilometer söder om lägret.

Flera ögonpar glimmade i mörkret när medarbetarna kom fram till kroppen. Spontant rapporterade man därför till polisen att vargar dödat Kenton Carnegie, men egentligen var svartbjörnar också tänkbara eftersom de setts i området tidigare under året, före snön.

Kanadensaren Todd Svarckopf glatt pekande på de lokala vargar som bara ett par dagar senare ändade 22-åriga Kenton Carnegies liv. Platsen är Points North Landing, Saskachewan, Kanada. Foto: Chris Van Galder.

Oberoende utredning fastställde angriparen

De olika buden om vilket djur som orsakat Kenton Carnegies död ledde till förvirring och den 18 januari 2007 bad Kentons föräldrar den kanadensiske biologen Mark E McNay att inför jury presentera en oberoende utredning med hjälp av sina egna forskningsrapporter samt genom foton och vittnesmål.

McNay kunde snabbt rada upp bevis efter bevis och övertygade juryn – det var vargar som ändat Kenton Carnegies liv. Det visade spåren, anfallsmetoden, vargarna som var kvar vid dödsplatsen och senare sköts, vargarnas maginnehåll, frånvaron av svartbjörn och slutligen hur angriparna ätit på Kenton Carnegies kropp.

Förutom Marc E McNay lämnade även den kanadensiske professorn Valerius Geist och de finska experterna Dr Eirik Granqvist och Dr Nygren utlåtanden. Samtliga var eniga om att angriparna var vargar.

Miljörörelsen i opposition

Under hela processen försökte en grupp biologer hävda att det var en björn som var den skyldige, men de blev helt överbevisade av den omfattande dokumentationen och experternas utlåtanden.

Att de höll så hårt på sin linje var troligen ett försök att inte rubba den positiva image som vargen dittills fått. I korta drag ville man att devisen ”Ingen i Nordamerika har i modern tid blivit dödad av en vild, frisk varg.” skulle kunna användas i evig tid.

Deras försök hade dock varit fruktlösa. Redan 1963 dödades en femårig pojke i Quebec, Kanada – Marc Leblond. Aktivisternas ringa kunskap är dock förståelig. Just det fallet har inte fått så mycket uppmärksamhet, för det omskrevs i papperstidningar och har inte lagts ut på Internet förrän den senaste tiden. Vargfakta har skrivit en artikel om fallet.

En minnesplatta för Kenton Carnegie placerades på en natursten i Points North.

Professor Valerius Geist berättar

Inför publiceringen av denna artikel var vi i kontakt med professor Geist som skrev följande brev (här översatt) till redaktionen:

”Dear Jan,

Tillåt mig att göra en liten utvikning kring ett fall som fortfarande hemsöker mig:

Kenton Carnegie – dödad av vargar den 8 november 2005 vid Camp Point North i norra Saskatchewan – var en A-student, miljökämpe, vegetarian. Han förstod sin vetenskap och tog den seriöst, precis som jag själv gjort.

När två av hans lägervänner mötte vargar på väldigt nära håll fyra dagar tidigare, tog Kenton det med ro. Man berättade senare för mig att han var ivrig att få se vargarna och ta lite bilder.

Han tänkte sig uppenbarligen inte vargar som en stor risk. Nåväl, bortsett från några ”riktiga nordbor”, var det väl ingen annan som gjorde det heller. Det fanns en vetenskaplig övertygelse att vilda vargar inte attackerar människor.

Jag trodde själv samma sak före 1999, ungefär 27 år efter att jag blivit professor och fyra år efter min pensionering. Jag litade på att mina kollegor gjort det strikt vetenskapliga grundarbetet, och även om jag fann de ryska vargrapporterna intressanta, så trodde jag aldrig att det kunde omfatta även amerikanska vargar.

Ingen i den dåvarande vargforskarkretsen skulle kunnat tänka sig att studera alternativa bytesdjur, allra minst människan. Det var bara två forskare, Rex Baker och Bob Timm, som studerade Coyote-vargen och som sex år tidigare hade publicerat en rapport om hur coyoten ger sig på småbarn i Kaliforniens lekparker.

Mina egna misstankar väcktes under 1999 när en aggressiv vargflock slog sig ned nära vårt hem norr om jordbruksdistriktet Port Alberni på Vacouver Island. Den flocken började till sist angripa människor.

Jag berättade om detta som huvudtalare i ett föredrag om viltets habituering, anordnat av The Wildlife Society den 27 september 2005. Men det var ingen som tog det till sig och det blev aldrig att jag publicerade föredraget (men långt senare trycktes ett utdrag som appendix B i Will Graves bok ’Wolves in Russia’).

Den dagen hade Kenton Carnegie precis 39 dagar kvar att leva. Ingen kunde då ana att de allt oskyggare vargarna som åt av soporna intill Camp Point North, skulle orsaka en tragedi.

Och jägarna, som gladeligen skulle skjutit bort dem, var bakbundna av Saskatchewans speciella lagar som förbjöd alla utom licensierade ”trappers” att skjuta varg. Om det varit i British Columbia, där alla jägare har tillstånd att skjuta 1-3 vargar, hade angriparna varit borta för länge sedan.

I British Columbia skulle alltså Kenton Carnegie levt idag. Och om han bara varit lite skeptisk till den etablerade amerikanska vargforskningen, inte minst genom de invånare i Saskatchewan som han mötte och som uttryckte misstro, finns det också en god chans att han fortfarande varit i livet.

Men nej, han – en vetenskapsman – litade blint på vetenskapen. Och det dödade honom. Före 1999 kunde det ha varit jag!

Very best regards,

Val Geist
Professor Emeritus of Environmental Science