Vad är en jakthund

En jakthund är egentligen en brukshund med inriktning jakt. Precis som ledhunden arbetar för den synskadade och som knarkhunden arbetar inom gränskontrollen gör också jakthunden för sin förare och jaktlag. Om vi bortser från att brukshundar som sådana betingar stora värden så är de känslomässiga banden mellan brukare och hund aldrig någonsin mindre än de mellan vilket sällskapsdjur som helst och dess ägare.

En jakthund är en partner och hjälpreda under jakt och vid eftersök av trafikskadat vilt. Av de 12 nationella raserna vi har i Sverige är 9 stycken jakthundar. Jakthundens funktion är inte att själv döda viltet. Det kan verka fånigt att behöva beskriva en sådan fundamental detalj men Vargfakta har åtskilliga gånger i samtal med människor utan kunskap om jakt funnit att denna missuppfattning är ganska vanlig.

Funktion

Jakthundens funktion är i korta ordalag att finna viltet med hjälp av sina väl utvecklade sinnen. När viltet väl är lokaliserat börjar själva jakten. Av de 9 svenska jakthundarna är 5 så kallade drivande raser och resterande 4 är ställande. Skillnaden är den att de drivande raserna förföljer viltet tills dess att jaktlaget eller jägaren eventuellt nedlägger viltet. De ställande raserna försöker genom att cirklar och skälla få viltet att stanna inom ett mindre område varefter jägaren tar sig dit och eventuellt nedlägger viltet.

Att vi skriver eventuellt nedlägger viltet beror på att jägare innan skott måste försäkra sig om att det är ”rätt” vilt och att det är förenligt med gällande föreskrifter beträffande art, kön och ålder. Särskilt vid jakt på klövvilt är dessa parametrar viktiga då de reglas via jaktlagen och förvaltningsmålen. Om det är ”fel” vilt kallas hunden av och jakten avbryts.

Hur skapas en jakthund

I princip alla hundraser har eller har haft en del jaktliga egenskaper ifrån födseln. Vissa hundraser har genom avel gjorts mer eller mindre helt ointresserade av jakt och istället avlats för andra ändamål så som sällskap eller vallning. Hundar ämnade för jakt har på samma vis avlats i en annan riktning utifrån nedärvda egenskaper såsom lust, förmåga och kapacitet. Aveln administreras och kontrolleras ofta via rasklubbar som genom särskilda jaktprov meriterar enskilda hundar för att få statistiskt underlag för de olika jaktliga egenskaperna. På så vis kan man ge rekommendationer inför avel vilka individer som är lämpade att föra rasen vidare.

Därefter är det brukaren som har till uppgift att träna hunden från det att den är mogen till det att den kan tas i aktivt bruk – vanligtvis vid 1,5-2 års ålder. Träningen är allsidig med grundläggande dressyr, skogsvana, kontakt och motion. Om valpen visar på goda förutsättningar kan man komma undan med ett par hundra timmars träning innan man har en duglig jakthund. Vissa hundar kräver mer och andra mindre och så kallade specialister, hundar som bara får jaga en eller två viltarter kräver ofta extensiv träning och fostran – bland specialisterna återfinner vi de så kallade stövarna som bara och endast får driva hare och räv.

En jakthund i soffan

Förr i tiden hölls ofta jakthundar i hundgårdar i princip året runt med undantag från när de skulle brukas för jakt. Idag är jakthunden en del av familjen och skiljer sig på så vis inte från vilket sällskapsdjur som helst. Ofta eller i princip alltid är bandet mellan jakthund och förare starkare än det mellan en sällskapshund och dess ägare. Vargfakta nedvärderar på inget vis sällskapshunden men vi vill poängtera att anknytningen och känslan kan vara särskilt stark då hund och förare genom sina jaktliga upplevelser i skog och mark varje gång befäster och stärker detta emotionella band.

Vi ser det som viktigt att föra fram denna aspekt då man vid fall av vargdödade jakthundar i efterföljande debatt hört uttryck som gör gällande att jakthundar går att likställa vid verktyg som jaktknivar. Vargfakta ser en betydande skillnad i att förlora en jaktkniv i skogen kontra en jakthund.