Så skall en gråvarg se ut
En bild av sex gråvargar skjutna i Hossa, Finland på 1960-talet utgör ett intressant jämförelsematerial med nuvarande skandinaviska randpopulation.
Allt sedan dokumentet ”Från gråvarg till hybrid”, sammanställt av finländaren Kaj Granlund, började spridas på internet har diskussionen om vargens renrasighet åter tagit fart. Från att nästan uteslutande ha handlat om genetik, alltså randpopulationens genetiska sammansättning och endogena renhet, har fokus flyttats till morfologin och vargens utseende.
Fram till att DNA blev en allmängiltig teknik var morfologin helt avgörande när djur skulle artbestämmas. Precis som på en hundutställning finns artspecifika karaktärsdrag som måste uppfyllas för att en individ skall klassificeras som tillhörande en specifik grupp av Canis lupus familiaris (sällskapshunden). Inom rasen är avvikelserna generellt sett små.
Vad beträffar de frilevande vargarna i Skandinavien är avvikelserna relativt stora. De variationer som framträder efter att ha studerat ett hundratal ”vargbilder” på internet, företrädesvis sådana som publicerats i media i samband med observationer, är slående. Om man jämför med graden av variation bland andra vilda djur, exempelvis räv eller rådjur är skillnaderna mycket svåra att förstå.
Illustration av vargens och hundens skelett. Vargens korta raka svans och kraftiga skalle utmärker sig. Ur Kaj Granlunds material.
Det första man läger märke till på bilden från 60-taletes Finland är hur kraftiga huvuden vargarna till höger i bild har. Givet deras liggande position och mot kameran vinklade skallar syns den triangulära huvudformen, kraftiga käkbas och långa nos, tydligt. Hundens mer päronformade skalle och käkparti syns inte till.
Likheterna mellan vargarna från 60-talets Finland och den riksbekanta gula ”vargen” är besvärande få. Foto: Naturvårdsverket
Mest frågor kring hur en varg får eller skall se ut har nog ställts kring den riksbekanta ”Junselevargen”. Till och med i vargfrågan icke insatta människor undrade lite om hur det kom sig att en varg kunde vara så gul, nästan som en Laika eller Finsk spets.
Från Naturvårdsverk och forskningscentra har man gång på gång bedyrat att det flyttade hunddjuret är en varg. Åtminstone så långt som två generationer bakåt vilket är vad man kontrollerat. Längre än så sträcker sig inte myndigheternas intresse för rasrenhet.
Vargkranium ur Kaj Granlunds material. Notera särskilt avsaknaden av markerad panna vid D1.
Sammantaget; pälsens färg och avsaknad av mönstring samt huvudets form avviker alla från vargarna i bilden från Finland. Att en ras skulle kunna förändras så mycket på 50 år utan inblandning av andra raser känns minst sagt tveksamt.
Vargfrågan är känslig. För att belysa själva kärnfrågan kan man göra följande tankeexperiment; Om samtliga hunddjur i första bilden och hunddjuret från Junsele skulle visas under en hundutställning som varande av samma ras, säg schäfrar hade en av dem garanterat blivit utdömd som icke rastypisk.
Att ägaren till hunddjuret från Junsele sedan lämnar in en protest till domarkollegiet må vara hänt men publikens stöd blir svårt att vinna.