Så kan 450 vargar fördelas över södra och mellersta Sverige

Den nya miniminivån om 450 vargar reser en del frågor om hur dessa skall fördelas på ett solidariskt vis. Eftersom vi redan i år beräknas nå till den nivån efter föryngringarna är det hög tid att räkna lite på fördelningen.

Redan i de första dokumenten om varg i Sverige var man på det hela taget ganska överens om att vissa regioner var mer lämpade för varg än andra. Lyckligtvis var det också där de första vargarna sedermera dök upp och etablerade revir. Nu när tillväxten tagit fart på allvar och de ”lämpliga regionerna” mer eller mindre är fyllda med revir måste vidare expansion ske söder- och i viss mån österut.

Den nya miniminivån om 450 vargar som Lars-Erik Liljelund, ensamutredare i rovdjursfrågan, presenterat vid flera tillfällen uppnås med ganska stor säkerhet redan i år. Vargtrafiken från de nordliga regionerna är i full gång genom Västmanland för vidare färd söderut. Österut har det ännu inte inkommit några rapporter om nya individer men de lär komma med vårens framfart.

Bilden beskriver en ungefärlig antalsmässig fördelning av vargreviren idag.

Nu finns det som sagt ingen förvaltningsplan och inte heller någon metod för att bestämma var vargarna skall slå ned sina bopålar utan det bestämmer vargarna själv. God tillgång på vilt, lite skyddande miljöer för rendevouzplatser och eventuella lyor är i praktiken vad en vargfamilj behöver.

Bebyggelse, vägar, vattendrag och gränsen mot Norge utgör inga direkta hinder för en etablering sett ur vargens perspektiv.

Bilden kan för övrigt också fungera som underlag för de som inte förstår varför det på sina håll ropas efter någon form av rovdjurspolitik med lokal hänsyn och förankring.

Antal vargföryngringar enligt tidigare modell

450 vargar kan också översättas till 45 föryngringar på samma vis som den tidigare nivån om 210 vargar och minst 20 föryngringar gjorde. 45 föryngringar kan också utgöra en grund för att beräkna en eventuell fördelning.

En läsare, tillika viltbiolog har försett oss med en beräkningsmodell där respektive läns areal används som grund för hur många föryngringar som skall ske inom länet. Viltbiologen har även gjort en viktad fördelning där fler mänskliga innevånare ger färre vargföryngringar. Någon sådan hänsyn har aldrig tidigare tagits vid vargföryngringar men det utgör om inte annat ett intressant diskussionsunderlag när vargar skall fördelas solidariskt över de södra och mellersta delarna av Sverige.

Av de 45 föryngringarna är det 5 som lämnats utanför det nuvarande och förväntade spridningsområdet till förmån för Norge och delar av renbetesområdet.

Antal vargföryngringar per län sett till areal

Nedan följer en tabell över hur de kvarvarande 40 föryngringarna solidariskt kan fördelas över Sverige fram till och med 2024. Hur det skall ske rent fysiskt och till vilka kostnader är frågor som återstår att lösa.

Som ni kan se i tabellen blir det lite märkliga decimaler när man använder arealen som beräkningsgrund för hur många föryngringar respektive län skall tilldelas. I den yttersta kolumnen har de avrundats till närmaste heltal varpå summan blir något mindre än önskvärt. Här kanske man kan hoppas på att två län anmäler sig frivilligt för att komma upp i det nationella målet om 40 föryngringar. I bilden nedan har Stockholm och Södermanland tilldelats var sin bonusföryngring.

Det kan nämnas att prickarnas eller föryngringarnas placeringar har gjorts utan lokal förankring i detta exempel. För oavsett var de placeras eller uppstår kommer den lokala acceptansen vara avgörande för eventuell samexisten.

Så kan de 40 föryngringarna fördelas solidariskt över Sverige söder om renbetesgränsen.

Vidare är det så att var och en som känner till hur många vargrevir som finns i de nuvarande vargberikade länen ser att en ganska omfattande reduktion står för dörren. För Värmlands del är det nuvarande överskottet hela 14 revir och för Västmanlands del 4 eller kanske till och med 5.

Antal vargföryngringar per län sett till befolkningen

Följande tabell har tagit hänsyn till befolkningsmängden i respektive län för att på så vis vikta antalet vargföryngringar mot hur många människor som finns per kvadratkilometer inom länet. På ren svenska översätts det till att färre människor ger fler vargar och vise versa.

Även här blir det lite märkliga decimaler varför vi avrundat uppåt från 0,5 och över. Att Stockholm och Blekinge skulle stå helt utan föryngrande vargrevir framstår som osolidariskt varför de fått ett som bonus trots att de enligt modellen egentligen inte skulle ha ett.

Reviren med föryngringar fördelade efter befolkningstätheten i respektive län. Stockholm och Blekinge har fått bonusrevir.

Och precis som i den tidigare tabellen är det redan flera revir i många av länen varför en länsvis balansering måste ske för att solidaritetsmodellen skall ge fullt genomslag.

Summan blir dock större än de behövda 40 reviren varför en del manuell omfördelning behövs. Dalarna känns som att de fått ett allt för stort antal revir med sina befolkningsviktade 14 varför ett avdrag om 4 revir kan göras utan att det nationella målet äventyras.

Ett fördelningsexperiment

Artikeln är endast en experiment eller ett resonemang kring möjliga beräkningsgrunder för hur vargföryngringar kan eller skall fördelas över landet nedanför renbetesgränsen. Fram till nu har vargens expansion skett på vargens villkor men om man skall införa en förvaltningsmodell och samtidigt solidariskt dela på ansvaret måste man börja i någon enda.

Se det som ett diskussionsunderlag om inte annat. Ett diskussionsunderlag där socioekonomiska aspekter, vargens påverkan på människor och intrångsfrågor, begränsningar i nyttjanderätt inte har beaktats över huvud taget. För Lars-Erik Liljelund är i vart fall inte ekonomin ett problem, rovdjuren måste få kosta som han uttryckte det när han presenterade sin ensamutredning.

Frågor om nyttjande- och äganderätt har trots allt aldrig berörts från myndighetshåll tidigare varför det heller inte var väntat att de skulle göra det denna gång.