Rabies – vad är det?

När det nu diskuteras att både importera vargar och i högre grad tillåta de frilevande att spontant korsa de svenska gränserna, nämns ofta risken för rabies som ett motargument. Men vad är rabies egentligen? Vargfakta förklarar.

Det finns gott om argument för och mot den omdebatterade ”vargimporten” men bland de starkaste motargumenten finns naturligtvis risken att få in allvarliga epidemiska sjukdomar.

En handfull sjukdomar är ständigt aktuella i debatten om varg och mest fruktad av dessa är rabies.

Rabies är ett virus

Rabies är en zoonos, det vill säga en sjukdom som är överförbar från djur till människa. Sjukdomen orsakas av ett virus som tillhör gruppen Rhabdoviridae.

Viruset överförs huvudsakligen av bitande djur och det är därför som rovdjuren blivit en så allvarlig faktor vid spridning av rabies. Ett rovdjur har redan en nedärvd ”lust” att bita och den reflexen förstärks många gånger om av sjukdomen.

Exempel på rovdjur som påträffats med rabies är varg, räv, fladdermus, olika mårddjur samt förstås Mårdhunden – ett annat omdebatterat djur som korsat våra gränser.

Rabiesvirus finns i saliven hos det smittade djuret och överförs vid bettet då tänderna tränger igenom huden och in i blodbanorna. Däremot kan inte viruset själv penetrera huden om det inte finns ett sår. Viruset kan dock ta sig in genom slemhinnor, exempelvis i våra ögon.

Var på kroppen den angripne får bettet spelar stor roll. Sjukdomen får ett betydligt snabbare förlopp vid bett i ansiktet jämfört med bett i benen.

Rabiesvirus fotograferat i elektronmikroskop av Dr Fred Murphy (CDC, USA, 1975).

Stadier av rabies

Efter ett infekterat bett insjuknar ”patienten”, oavsett om det är en varg eller en människa, i allmänhet inom 5-30 dagar. I undantagsfall har det tagit sex veckor, men sällsyntheter som ett års inkubationstid har också förekommit.

När inkubationstiden gått över i sjukdom är rabies tyvärr en 100% dödlig historia. Om vaccin kan ges direkt efter smittotillfället är däremot chansen god att den bitne inte utvecklar sjukdomen. Djur som bitits avlivas däremot alltid, oavsett sjukdomsstadium.

Sjukdomsförloppet är detsamma för alla som drabbas:

Nedgången börjar med att viruset förökar sig i vävnaderna och ger influensaliknande symptom. Efter några dagar når det in i det centrala nervsystemet och ger upphov till hjärninflammation med fruktansvärda huvudsmärtor.

Under den här tiden tilltar de neurologiska symptom som oftast förknippas med Rabies:

1. Mentala störningar och markant ökad aggressivitet. Det leder i sin tur till att all rädsla för omgivningen försvinner.

2. Svårigheter att svälja och, i kombination med de mentala störningarna, rädsla för vatten och andra flytande substanser. Därav namnet hydrofobi eller ”vattuskräck” som ofta sades förr.

3. En stegrande obetvinglig lust att bita, även hos människor. Rovdjur som vargar löper här fullständig amok och sliter sönder allt som kommer i dess väg; människor, djur, bildäck. Till och med redskap och byggnadsdetaljer.

4. Ökad styrka och prestationsförmåga. När nervsystemet går på övervarv skickas fler impulser till musklerna som får nästan gränslös uthållighet. Ihop med bitlusten blir det förödande. En varg kan under flera dagar springa många mil och samtidigt utan uppehåll utdela dödsbringande bett.

5. Kramper, spasmer och förlamningar med efterföljande utmattning.

6. För människor, ökande hårväxt. Det är ett av upphoven till myten om Varulven. Den angripne har behårats och samtidigt utvecklat ett rovdjursliknande vansinne efter bett av varg. Klart att sånt ger upphov till historier.

7. Slutstadiet nås när viruset nått de områden i hjärnan som reglerar andningen. När den drabbade inte får luft resulterar det i en fruktansvärd dödskamp.

Hela sjukdomsförloppet är i allmänhet kortare än 14 dagar, men utan uppehåll förknippat med fruktansvärda plågor, ångest och komplikationer som i hög grad drabbar utomstående.

Det illustreras bland annat i ett par av våra historiska artiklar: I ett fall om en äldre bonde som bet sin läkare, i det andra fallet en sjuttonårig blind pojke som inte kunde hållas ned ens av tre vuxna människor.

Den 11 maj 1867 berättade finska Wiborgs Tidning om en rabiessmittad häst som bet sin egen ryttare och två andra personer inom en militärförläggning. Hästen gick inte att få ned förrän den ”begynte gräfva i jorden, fångades av en soldat med en snara och skjöts ihjäl med ett revolverskott av vakthafvande officeren.” Hästen hade tre veckor före vansinnesutbrottet blivit biten av en varg.

Som exempel på vad ett rabiessmittat rovdjur kan åstadkomma kan nämnas den varg som i november 1850 sprang in i den Sibiriska byn Kurumotschi och sex timmar senare hade dödat och skadat 16 människor och ett stort antal får, hästar och nötkratur. (Finlands Allmänna tidning, nr 271, den 20 november 1850.)

För den som vill fördjupa sig i det historiska materialet, har vi under menyvalet ”Människor dödade av varg” lagt upp ett stort arkiv av artiklar om vargrelaterade dödsfall. Där återfinns bland annat artiklar om rabiessmittade vargar.

Två bilder av rabies: Till vänster Tysk 1500-talsillustration av en ”varulv” – uppenbarligen en rabiessmittad man i bitarstadiet. Till höger en rabiessmittad man i svåra plågor, faststpänd i sjukhussängen. Bilden från (US) CDC’s Public Health Image Library, 1959.

Sverige rabiesfritt sedan 1886

Rabies är fortfarande mycket utbrett i Asien och i Vitryssland talar man till och med om att man ”förlorar kampen mot sjukdomen”. Totalt sett dör 30 000-70 000 människor årligen av rabies, främst i Asien.

Även de finska myndigheterna är oroliga för spridning från just Vitryssland och det är mycket därför som frågan aktualiserats på senare tid för oss svenskar. Ja, och som sagt, genom de grasserande idéerna om import av vargar från Öst.

Med de långa inkubationstider som rabies ibland uppvisar, hur kan vi veta att de importerade djuren är friska? Eller att den utlovade vaccineringen utförts korrekt?

I Sverige har vi varit rabiesfria sedan år 1886. Man ska vara väl medveten om att det sammanfaller med att vi utrotade vargen i landet. Detsamma gäller Norge som haft samma restriktiva vargpolitik.

I finska tidningar från 1880-talet omtalar man till och med Sveriges vargpolitik som mycket lyckad:

”I vårt grannland Sverige, hvars förhållanden äfven härvidlag länge varit likartade med våra, har man under de senaste årtiondena jemväl redan kommit derhän, att vargen endast undantagsvis anträffas i de mellersta och södra landskapen.” (Helsingfors Dagblad nr 216, 12 augusti 1880).

”Det vill synas som om vargens utrotande i Sverige haft önskad framgång. Uti Ryssland är förhållandet tyvärr motsatt.” (Finlands Allmänna Tidning nr 273, 23 november 1880).

Andra regioner som räknas som rabiesfria är Island, Australien, Nya Zeeland, Japan samt den absoluta huvuddelen av Europa.

I USA förekommer sjukdomen mera sporradiskt och då främst hos tvättbjörnar, skunk och fladdermöss. Amerikanerna är dock väl medvetna om vad det innebär att få in rabies i vargstammen och man registrerar kontinuerligt misstänkta symptom, som nyligen i Idaho.

I Kina har man sedan 2006 en lagstiftad begränsning av antalet hundar för att minska risken för rabies, åtminstone bland lösspringande tamdjur.

Indien är för närvarande världens största rabieshärd, men myndigheterna säger sig ha mycket liten chans att göra något åt problemet.

Områden markerade i grönt anses idag rabiesfria.

Frälsaren Louis Pasteur

Som tidigare nämnts finns det chans att klara livhanken om vaccin sätts in snarast efter smittotillfället. Att botemedel finns ska tillskrivas Louis Pasteur och Emile Roux (assistent från 1877, senare chef för Pasteurinstitutet). Före dess var all rabiessmitta, utan något enda undantag, dödlig.

Efter år av experiment gjorde Pasteur, den 6 Juli 1885, för första gången en framgångsrik injektion på en människa. Den drabbade var en ung pojke, Joseph Meister, som angripits av en rabiessmittad hund.

Meister överlevde utan rabiessymptom och succén var ett faktum. Redan den 1 mars året efter, stod det specialinriktade Pasteurinstitutet klart för invigning i Paris.

Kort därefter exporterades metoden utomlands, inte minst till Europeiska Ryssland som hade goda kontakter med Frankrike och som lidit svårt av rabiesplågan.

Bara under första hälften av 1800-talet hade tusentals människor angripits och dödats av varg inom det Ryska Imperiet. En mycket stor del av vargarna befanns ha rabies.

Alltid aktuell

Basen till vaccinet var rabiesvirus som Pasteur och Roux utvunnit ur smittade kaniner. Genom en speciell metod torkades det ur och försvagades till användbar nivå för kommande injektioner.

I våra dagar har vaccinet förfinats på ett flertal olika sätt men Pasteurs originalmetod används fortfarande i många u-länder då framställningen anses mycket billig.

I Belgien, Frankrike, Tyskland och USA har man det senaste decenniet börjat använda ett profylaktiskt (förebyggande) vaccin kallat V-RG på vissa vilda djurarter. På så sätt utvecklar många djur immunitet och det har sannolikt hjälpt till att hålla ned utbrotten av rabies.

Louis Pasteur var alltså en stor hjälte för sin tid men har även agerat frälsare inom många andra områden:

Han räddade till exempel den franska silkesmaskindustrin från konkurs efter att ha identifierat två mikrobiska sjukdomar som drabbat verksamheten mycket hårt.

Vidare upptäckte han de sjukdomsalstrande organismer som orsakar mjältbrand och utvecklade ett vaccin även mot detta.

Mest känt för oss svenskar är nog begreppet ”Pastörisering” – metoden att upphetta livsmedel, som öl och mjölk, för att döda bakterier och andra mikroorganismer.

Louis Pasteur i sitt laboratorium. Målning av finsk-svenske konstnären Albert Edelfelt (1854-1905).