Naturen sköter sig bäst själv
Ett inte helt ovanligt argument och begrepp i debatten kring varg är att naturen egentligen utvecklas bäst om människan låter den vara. Det är en intressant tanke men den brottas onekligen med en rad hinder för att ha något egentligt värde mer än ur ett filosofisk perspektiv.
Utgångspunkten för begreppet natur är allt som inte är direkt konstruerat av människan – organiskt material som genom egen försorg utvecklas till en fullvärdig organism genom att utnyttja biotopens möjligheter och begränsningar. Där har vi själva grunden för vad som bör betraktas som natur. Givet detta är även människan, betraktad som den organism vi faktiskt är, i allra högsta grad en del av naturen.
Naturen som ägodel
I Sverige med sin unika möjlighet till enskilt nyttjande av naturen via Allemansrätten har en viss begreppsförvirring uppstått – möjligheten för var och en att exempelvis plocka svamp sammanblandas med rätten att bestämma över naturen där svampen plockas. Inget kan vara mer felaktigt då marken svampen kommer ur ägs av antingen en privat eller juridisk person.
Om vi bortser från de 46 900 hektar natur staten äger söder om renbetesgränsen är alltså resterande natur någons egendom och bör som sådan betraktas. Förespråkar man att naturen skall sköta sig själv förespråkar man även att ägaren skall strunta i sin egendom. Ur ett sådant, mer korrekt ägarperspektiv, framstår idén om självförvaltning som varken realistisk eller särskilt ansvarsfull.
Naturen skiljer sig på intet vis från ett trädgårdsland och om avkastning i form av rädisor, morötter och potatis önskas måste helt enkel en viss ordning hållas.
Naturen som förvaltare
Trots alla fantastiska egenskaper djuren besitter är det en som saknas – förmågan att förstå framtida konsekvenser av nutida handlande. Djur reagera på enkla stimuli som tillgång på föda och allmän trivsel vilket omsätts i fortplantning som förhoppningsvis leder till artens utbredning. Huruvida det finns föda att tillgå för avkommor när de väl lämnar modern finns inte i djurets begreppsvärld.
När djur förvaltar sig själva uppstår stora variationer i populationerna som regleras av predation, svält eller sjukdomar. Stora svängningar hos en djurart ger stora svängningar i en annan – fler lämlar ger fler predatorer ger färre lämlar ger färre predatorer. När det kommer till predatorer som regulator har de en benägenhet att välja ett annat byte när väl det första tar slut dvs när lämmeln tar slut tar skogsharen och skogshönsens kycklingar vid. En räv eller rovfågel lägger sig helt enkelt inte ner och svälter i första taget.
Det finns ett unikt forskningsarbete gjort på en isolerad ö som heter Isle Royal, Michigan, USA. Det är en ö, en egen biotop utan människor men med såväl älg som varg. Bilden visar hur varg och älg utvecklats under drygt 50 år. Vargarna på ön lever sällan längre än 4 år vilket får anses lågt då deras teoretiska livslängd är minst det dubbla. De dör vanligtvis av svält eller av att andra vargar dödar dem eller så av skadorna de tillfogas under jakt på älg. Klicka på bilden för att komma till originalet som är en animerad sekvens över hela perioden.
Naturen som förvaltare i bebyggda områden
Exemplet ovan är onekligen intressant då det i princip bevisar att någon balans aldrig tycks existera i miljöer där naturen rår sig själv. Det är snarare tillstånd mellan anspänning och utbrott, extremer med dramatiska konsekvenser för respektive inblandad art. Men i exemplet ovan saknas en komponent som vi har ganska gott om i Sverige – människor.
Om vi skulle tillåta naturen eller mer specifikt djuren att reglera sig själva skulle det innebära enorma skador på vår miljö såväl omedelbart som långsiktigt. En älgstam släppt vind för våg skulle stjälpa skogsbruket och generera mängder av tragedier längs våra vägar och en vildsvinsstam hanterad efter samma självförvaltningsprincip skulle även den resultera i olägenheter och olyckor.
Rovdjuren som förvaltare av naturen
Det finns idéer om att rovdjuren skulle kunna sköta förvaltningen av våra övriga djurstammar. Först måste man förstå att rovdjuren inte besitter någon särskild förmåga som skiljer dem från lämlar – gott om mat ger fler avkommor ger mindre mat och så vidare. Det är ”de tvära kastens modell” och alltså ingen precis balansakt mellan tillgång och efterfrågan.
Det andra man bör beakta är att rovdjur inte har någon särskild etik i sitt dödande utan jagar utifrån tillfällen och opportunism – de lättaste bytet fälls först. Här hörs ofta att rovdjur bara tar sjuka och svaga djur men så är alltså inte fallet. De svaga är i verkligheten likställt med de unga och i frågan om vargens huvudföda, älgen så är det älgkalvarna som stryker med först. Därefter de mindre bemedlade älgarna.
Bilden visar den långsiktiga trenden på Isle Royal, av antalet älgkalvar i procent av den totala älgpopulationen. Medelvärdet anges till 13,5% vilket är den vågräta linjen. Den fallande svarta linjen är 5 års glidande medelvärde – antalet kalvar av den totala populationen är fallande. Klicka på bilden för att komma till originaldokumentet.
Vargens jaktmetod leder till en population av bytesdjur med ojämn åldersfördelning – fler äldre djur och färre ungdjur vilket på sikt ger fallande reproduktion då älgkor likt människan blir mindre fertil med åldern. Vid ett givet tillfälle kan en extern händelse som ett utbrott av en allvarlig sjukdom slå ut en population helt om reproduktionsförmågan i stammen är lägre än den totala dödligheten.
Rovdjur som förvaltare i bebyggda områden
När rovdjur förvaltar naturen enligt ovan inom ett begränsat område är det självreglerande och på sätt och vis balanserande. Med balanserat menas alltså inte jämt vilket kan ses i graferna men predatorns tillväxt regleras av svält på ett naturligt och för oss människor ofarligt sätt.
Självförvaltning enligt rovdjursmodellen är egentligen bara möjlig i en isolerad eller mycket avlägsen miljö. Över allt där det finns människor och tamdjur i närheten av stora rovdjur uppstår problem och intensiteten på angreppen bestäms helt eller delvis av rovdjurens övriga tillgång på föda.
Slutligen
De som ivrigt förespråkar självförvaltningsmodellen står troligen att finna bland människor som dels befinner sig på betryggande avstånd från de förvaltande rovdjuren och dels saknar personligt ägande av såväl skog som mark.
Det är mer naturligt att människan deltar aktivt och med hänsyn i förvaltningen av naturen än att vi står vid sidan om. Dels för att vi är en del av den och dels för att vi i vissa fall förväntar oss någon form av avkastning.