KTH: Tamhundens anfader är kines
Dagens hundar stammar inte alls från skandinaviska vargar som tämjdes av vår ursprungsbefolkning – det påvisade Uppsala Universitet vid en DNA-analys av skandinaviska stenåldershundar redan år 2008. Kungliga Tekniska Högskolan gav sig ändå djupare ned i genetiken och spårade våra hundar ända till Sydostasien.
Det som sysselsatt många forskare det senaste decenniet är vår egen tamhund som tidigare sades ha den euroasiatiska ”skandinaviska” vargen som anfader. På Kungliga Tekniska Högskolan har man, liksom vid undersökningar från Uppsala Universitet, prövat genetisk analys. Genom att följa så kallat Mitokondriellt DNA (från hundhår) har en forskargrupp under ledning av biträdande professor Peter Savolainen kunnat spåra alla tamhundars ursprung – till Kina.
Haplotyper visar ursprung
Det man gjort är helt enkelt att studera arvsmassan hos 1 500 hundar från Asien, Afrika och Europa. I dessa har man sedan identifierat så kallade Haplotyper, dvs ett 10-tal DNA-typsgrupperingar som är gemensamma för alla hundar som finns. Genom dessa haplotyper kan man se vilket släktskap hundarna har i rakt nedstigande led till en enskild varghona.
Europeiska hundar har i regel bara fyra släktband till vargen kvar. Kinesiska hundar däremot har överensstämmelse med alla 10 haplotyperna.
– Av detta kan vi dra slutsatsen att det var där som vargar tämjdes till hundar för första gången. När hundarna sedan spreds över världen gick de olika DNA-typerna gradvis förlorade på vägen, säger Peter Savolainen och fotsätter:
– Tidigare har det funnits teorier om att hundar domesticerades redan för 100 000 år sedan, men nu har vi kommit fram till en startpunkt som stämmer mer överens med den arkeologiska forskningen.
Först tämjdes vargar i Kina, sen fördes traditionen till Europa enligt forskning från Kungliga Tekniska Högskolan.
Tamhunden har 15 000 år i Europa
Tämjningarna verkar ha startat för cirka 20 000 år sedan. Troligen hade man studerat djurens beteende och inlärningsförmåga och sett nya möjligheter för jakt och väkteri. En lite tråkig möjlighet är också att fornvargarna/hundarna helt enkelt föddes upp till föda – något som fortfarande förekommer i delar av Kina.
Gradvis avlades hundens vilda egenskaper bort för ett liv helt anpassat till människan. Hur själva tämjandet gått till har det funnits många teorier om. Den vanligaste är att ”jägare tagit hem kullar med vargungar som sedan domesticerats för ett liv i människans tjänst” medan andra forskare, som amerikanen Raymond Coppinger, hävdar att det skulle tagit för lång tid och varit alldeles för farligt för ägaren. Han menar att man troligen valt ut exemplar med närgånget beteende men ofarliga drag och sedan parat dessa med varandra i generation efter generation.
Bruket av hundar bör ha nått Europa för ungefär 15 000 år sedan, alltså före människan (och vargen) flyttade upp till Norden, efter istiden Weichsel. En av de äldsta hundar man känner till grävdes fram ur en 14 000 år gammal stenåldersgrav i Oberkassel, Tyskland. I graven låg en man i 50-årsåldern, en kvinna på cirka 25 och en hund. Ryska arkeologer har också funnit hundar i västryska gravar med en ålder av 13 000-17 000 år.
Farligt jämföra dagens tamhund med varg
Dagens framavlade hundart har väldigt lite gemensamt med sin vilde förfader och den varg som nu åter trampar stigar i svenska skogar. Bland annat har hundens empatiska drag och kärlek till människan förstärkts kraftigt. Det visar många undersökningar bland annat från Storbritannien.
Därigenom uppstår ett pedagogiskt problem vid återinförandet av varg i Sverige. Vi ser gärna bilden av en ”stor gullig skogslevande hund”, för det är ju så vargen framstår på bilder och när den vankar fram och tillbaka i djurparkernas hägn. I själva verket är den något helt annat, med oförutsägbara rovdjursegenskaper vi avlade bort från tamhundarna för tusentals år sedan.
Att få svenska folket att förstå skillnaden är en av politikernas största utmaningar.
[Table=24]