Gysingevargen omskriven och uppseendeväckande – men inte sist
Få angripande rovdjur i Sverige är så omskrivna som Gysingevargen. Somliga hävdar att ödesvintern 1821 var sista gången en människa blev dödad av varg i Sverige, men det finns dokumentation som antyder något annat – att angreppen forsatte långt efter att Gysinge nått en lösning.
”I Årsunda och Östra Färnebo jämte flera socknar i V: Bergslagen hafva ganska många blefvit illa blesserade och även flere uppätne. På förstnämnda stället blef ett Barn i Nyårstiden uppätit, och i går begrafdes benranglet efter en 19 års gl. flicka. Magister Färner i Årsunda har nu idag varit hos undertecknad och beskrifvit denna och flere sorgsliga händelser.”
Så sammanfattade dåvarande komministern i Ovansjö socken de tragiska händelserna i Gysinge 1820-1821.
Plötsligt hade en ensam varg satt hela bygden i skräck. Angreppen startade den 30 december 1820 och varade fram till den 27 mars 1821. Under den tiden angreps 31 människor, varav 9 dödades och 15 skadades. Huvudsakligen var det barn 3,5 till 15 år gamla som blev ihjälbitna och helt eller delvis uppätna.
Enda undantaget var en ung kvinna som var 19 år när hon dog. Hennes skelett hittades nästan helt avätet.
Av de 15 skadade var också endast ett av offren vuxet, i det fallet en 18-årig man.
Gysingevargen togs av daga i det närliggande Årsunda den 27 april 1821 och terrorn upphörde. Vissa uppgifter gör gällande att angriparen var en varg som infångats som valp 1817 och därefter hållits i fångenskap på Gysinge herrgård. Vargen ska därefter ha rymt eller släppts lös, för att senare återvända inför sin blodiga gärning. Men huruvida det stämmer är det ingen som vet.
År 2005 sände Brittiska BBC en dramadokumentärserie, ”Manhunters”, om historiska rovdjursangrepp på människor. Ett av programmen var om just Gysingevargen. Dock hade manusförfattaren, för dramatikens skull, gjort originalvargen till två individer.
Nyupptäckt dödsfall
Intressant är att Vargfakta i närliggande (3,5 mil ifrån Gysinge) Huddunge, dödbok F:1, hittat ytterligare en notering om ett dödligt vargangrepp som inte finns medräknat i Gysingevargens traditionella historiebeskrivning. Dödsfallet skedde den 2 januari 1821 och beskrivs såhär:
”Magdalena Cl. Unanders oägta son Johannes å Nyby och Domarbo ägor ihjäl rifven af en Varg”.
Gossebarnet var 7 år, 9 månader och 22 dagar. Frågan är nu, föll lille Johannes också offer för Gysingevargen eller var det någon annan varg?
Redan inom historien om Gysingevargen finns det alltså tveksamheter om antalet dödsfall.
Vargar födda i fångenskap opålitliga
Gysingevargen var alltså ett före detta sällskapsdjur som angripit och dödat Ovansjöborna. Ett tidigt exempel på det olämpliga i att släppa ut vargar som fötts upp i fångenskap. De blir helt enkelt för vana vid människor, något som noga bör beaktas i den aktuella debatten om vargutplacering.
Det visar också att man aldrig kan lita på ett vilt djur, vare sig det växt upp i skogen eller i fångenskap. Medan vi i tusentals generationer avlat bort tamhundens vilda egenskaper, har vargen alla dessa i behåll.
Det fick bland annat TV-profilen Arne Weise erfara när han i maj 2007 var inbjuden till invigningen av Tiger World på Kolmårdens Djurpark. Alfahanen kastade sig med ett morrande över Weise som slogs i backen. Ytterligare två vargar trängde sig fram.
– När jag föll och blev liggande trodde jag att det var kört, att jag var såld, sade Arne Weise i en intervju till Expressen.
Incidenten bagatelliserades snabbt av Kolmårdens personal, men parallellerna med Gysingevargen är uppenbara – en tämjd varg uppfödd med nappflaska och älskad av alla som plötsligt gör ett oväntat utfall. Som plötsligt får kontakt med sin naturliga instinkt.
Arne Weise blev helt överrumplad av ”tamvargens” plötsliga påhopp.
Gysingevargen inte sist att döda
Om Gysingevargens era sägs oftast, i Sverige såväl som utomlands, att det var sista gången en svensk blev dödad av varg. Redan vid en ytlig granskning är det lätt att finna det osannolikt av flera skäl:
• För det första hade Finland samma skog, landsbygdstruktur och vargproblem som Sverige men där fortsatte vargangreppen på människor in på 1900-talet.
• För det andra har det återfunnits dokument som visar att angreppen fortsatte i Sverige även efter 1821.
Av de senare redovisar vi ett par fall här, men det är troligt att betydligt fler kommer fram i ljuset när vi får mer tid att göra efterforskningar.
Svensk soldat vargdödad i Rödösundet, Storsjön, år 1830
Svenska Jägarförbundet gav under 1800-talet ut sin ”Nya Tidskrift”, förlagan till dagens Svensk Jakt. I nummer 1885-86 skrev signaturen H Dillner, då bosatt i Nora, om ett minne som han upplevt med sin far, major Gustaf Emanuel Dillner, 56 år tidigare (1830).
Enligt H Dillner besökte han fadern på Fältjägarskolans lägerplats på Frösön och såg där omedelbart ”en konstgjord, med friskt granris prydligt beklädd, upphöjning, hvarpå stod placeradt ett större, blänkande tennfat, å hvilket både befäl och manskap nedlade, hvar och en efter råd och lägenhet, såväl sedel- som kopparmynt.”
Tennfatet var en insamling till ”enkan och barnen efter en soldat, som i januari månad samma år blifvit dödad och uppäten af vargar å Rödösundet”
H Dillner berättar vidare:
”Vid tiden för denna händelse vexlade hvarje kompanichef vid Jemtlands Fältjägareregemente post två gånger i veckan med postkontoret i Östersund, genom en i släpmundering men med bandoler och bajonett utrustad soldat.
Den så sorgligt omkomne hade på morgonen i förenämda ärende afsändts af sin kompanichef till Östersund och väntades som vanligt åter på qvällen samma dag, men uteblef, hvarför chefen, oroad häraf, tidigt påföljande morgon utsände folk för att taga reda på orsaken härtill.
Nedkomne på Rödösundet, upptäckte de utskickade vargspår och snart derefter sönderslitna blodiga kläder jemte qvarlefvor efter den omkomne. Ej långt derifrån fans bandoleret med bajonetten inskjuten, men fastsittande i slidan.”
Uniformer från Jemtlands Fältjägarregemente. Den vargdödade soldaten bör ha varit klädd som nummer tre från vänster. Läs utdrag ur Jägareförbundets Nya Tidskrift.
Gravid kvinna vargdödades i Knäred år 1846
I Göteborgsposten den 16 juli 2001 kunde man läsa en artikel med titeln ”Stenen vittnar om den gråes framfart”. Så här löd den:
”I ett skogsområde mellan Skaftabygget och den lilla byn Bäckamot norr om Laholm står gravvården över den sista människan i Halland som dödades av vargar. Stenen är daterad 9 april 1846 och restes över pigan Kerstin Jonsdotter.”
Går man till dödboken för Veinge (C:7) står det:
”1846, 9 april, dog av slag, den 21 begrovs hemmadottern Kierstin Jönsdotter, 26 1/2 år, Bäckamot.” Varför man valde den formuleringen är inte känt men ofta lade man in friserade dödsorsaker om den egentliga kunde vara generande eller ha annan negativ konsekvens för de efterlevande. Dokumentationen är i övrigt omfattande.
Dödsröset som det kallas är känt både här hemma och i utlandet, där det går under namnet The Death Cairn. Redan 1933 tog lokalförfattaren Joël Wangö upp det i sin bok ”Knäred i gången tid”.
Enligt lokala källor hade den gravida kvinnan lämnat sin man och gått i förväg från kyrkan när attacken skedde. För att hedra offret började byborna slänga sten på platsen och så uppstod Dödsröset.
Senaste gången dödsfallet från 1846 omnämndes var i Svensk Jakt nr 1 2007, artikeln ”Vargangrepp på människor – i nutid och dåtid”.
Man kan undra hur ”varghistorikerna” så fullständigt missat att ta upp denna väldokumenterade händelse i kronologin. Knäreds sista vargar sköts så sent som 1866.
Dödsröset i Knäred vid gamla vägen till Körsveka och Bållalt. Ett spontant monument över den vargdödade kvinnan år 1846. Bilden skänktes 1954 till Hallands Konstmuseum av författaren Joël Wangö som beskrev händelsen i boken ”Knäred i gången tid”, 1933.
Vi kommer kontinuerligt att uppdatera artikeldatabasen om vargdödade svenskar så fort nya fakta framkommer.
[Table=24]
Gysingevargens nio (eg. tio) dödsoffer enligt socknens dödböcker
Årsunda C:3, 1820: ”20. Eric, 30/12, 6/1, Ihjälrifven af vargar, Dragbo, 3 år, 10 mån, 8 dagar, Sold. C. Ed, H. Karin And.dr.”
Garpenberg F:2 1821: ”40. Tvilling Gossen Jan Carlsson i Jemtbo, 1814 18/5, I samma kista laggd med morfadren (som avlidit 30/12), Våderligen af Wargar sliten och upäten mellan GrannGårdshusen, den 12 Januarii 1821 – 6½ år (begr.) den 13 Januarii 1821.”
Österfärnebo F:1 1821: ”(Januari) 6. Bonden Eric Pehrssons Barn, Son Pehr i Kräbäck No 2, Ihjälbiten af en varg, 28 (jan), (begr.) 4/2, Nära 6½ år.”
By F:2 1821: ”7. Bergs 12 man And. Carlssons dotter Stina i Horndalsby, 1810 7/9. Föräldrar — Hu. Greta Jacobsdotter, ungt barn, Ihjälrifven av en varg ifrån sitt hem fadren sjelf med egen lifsfara kunde slita sitt sönderrifvna barn. Olyckan inträffade kl. 3 på dagen, då barnet i ett ärende hemifrån skulle gå ned till Bruksgården. d. 31 Januarii, 11-te året (begr.) d. 4 febr.”
Hedesunda C:4, 1821: ”4. Feb.5, 11, Afl. Torparens vid Olofsborg Eric Erssons Dotter Carin, 8½, Ihjälrifven och till det mesta uppäten af vilddjur.”
Dala-Husby F:5 1821: ”Flickan Anna Jansdr. från Bastmora, född 1809, f. B: Jan Jansson m. Anna Pehrsdr. Ihjälbiten af varg den 10 febr. 12 (år) (begr.) d: 18 februarii.”
Dala-Husby F:5 1821: ”Gossen Jan Er: Sundstedt, född 1806 1/7, Skom. Jan Sundstedt, Anna Gr: Boström, Ihjälrifven af en varg d. 10 febr. 15 (år) (begr.) d. 18 feb. vid St(järn)sund.”
Årsunda C:3 1821: ”13. Kol. Per Erssons i Ysjön dotter Anna, 9/3, 18/3, Ihjälbiten och till en betydlig del förtärd af vargar, Ysjön, 18 år, 10 mån. 12 dagar, Kol Per Erss. H. Lena Olsdr.”
By F:2 1821: ”Olof Erssons son Anders i Watbo, 1814 21/6 modren Lisa Clasdotter, ungt barn, Ihjälrifven af en varg, under det modern var i kyrkan. Fadren hemma, och hann med nöd slita barnet sönderrifvet ur vargens mun, som bortsprungit med barnet, och kastat det öfver 4 gärdsgårdar, d. 18 martii. 6½ år, (begr.) d. 25 martii.”
och
Huddunge, F:1 1821: ”2/1 1821. Magdalena Cl. Unanders oägta son Johannes å Nyby och Domarbo ägor ihjäl rifven af en Varg. 7 år, 9 månader och 22 dagar.”