Dödsröset vittnar om vargoffer från år 1846

I Göteborgsposten den 16 juli 2001 kunde man läsa en artikel med titeln ”Stenen vittnar om den gråes framfart”. Så här löd den:

”I ett skogsområde mellan Skaftabygget och den lilla byn Bäckamot norr om Laholm står gravvården över den sista människan i Halland som dödades av vargar. Stenen är daterad 9 april 1846 och restes över pigan Kerstin Jonsdotter.

Går man till dödboken för Veinge (C:7) står det:

”1846, 9 april, dog av slag, den 21 begrovs hemmadottern Kierstin Jönsdotter, 26 1/2 år, Bäckamot.” Varför man valde den formuleringen är inte känt men ofta lade man in friserade dödsorsaker om den egentliga kunde vara generande eller ha annan negativ konsekvens för de efterlevande. Dokumentationen är i övrigt omfattande.

Dödsröset som det kallas är känt både här hemma och i utlandet, där det går under namnet The Death Cairn. Redan 1933 tog lokalförfattaren Joël Wangö upp det i sin bok ”Knäred i gången tid”.

Enligt lokala källor hade den gravida kvinnan lämnat sin man och gått i förväg från kyrkan när attacken skedde. För att hedra offret började byborna slänga sten på platsen och så uppstod Dödsröset.

Senaste gången dödsfallet från 1846 omnämndes var i Svensk Jakt nr 1 2007, artikeln ”Vargangrepp på människor – i nutid och dåtid”.

Man kan undra hur ”varghistorikerna” så fullständigt missat att ta upp denna väldokumenterade händelse i kronologin. Knäreds sista vargar sköts så sent som 1866.

Kerstin från Bäckamot är (hittills) det sista dödsoffret till följd av vargangrepp vi kunnat hitta i den svenska historien.

Dödsröset i Knäred vid gamla vägen till Körsveka och Bållalt. Ett spontant monument över den vargdödade kvinnan år 1846. Bilden skänktes 1954 till Hallands Konstmuseum av författaren Joël Wangö som beskrev händelsen i boken ”Knäred i gången tid”, 1933.