Vargflytt omöjlighet enligt tidiga dokument

Flyttning av oönskade vargar inom landet har sysselsatt myndigheterna ett tag och mött massiv kritik. Framförallt för att vargarna efter en kostsam omlokalisering helt enkelt går hem igen. Nu visar dokument som Vargfakta.se tagit del av att vargarnas ovilliga attityd knappast är någon nyhet.

Det finns gott om exempel på flyttning av varg den senaste tiden, men inget som varit lyckat. Under året fångade man en hane i Norrbotten som släpptes i Dalarna. Den var snart tillbaka i Norrbotten igen efter att ha gått närmare 70 mil norrut.

En vargtik som infångades i Jämtland och släpptes i Kilsbergen i Örebro län vandrade genast hemåt men hann inte lika långt. Hon fastnade i Idre, Dalarna, efter ett kort besök i Norge. Mycket talar för att det var en hane som fick henne att stanna i Idre.

Rennäringen fick inte oväntat problem med den nyanlända vargtiken så nu ska hon flyttas igen. Så fort det blir spårsnö är det narkos och resa till ny ort som gäller. Om den ”genetiskt ointressante hanen” får följa med är inte bestämt. Att vargtiken/paret inte kommer att stanna kvar på den ort de flyttas till vet vi dock nästan säkert.

Lugnande uttalande reser frågor

Svenljunga i Västra Götaland pekades för några veckor sedan ut som en möjlig plats för flyttvargar, och protesterna blev starka. Både från befolkning och lokalpolitiker. Efter ett fåtal möten och ett omstritt beslut, där länsstyrelsen trots protesterna valde Svenljunga som utsättningsområde, gick så Naturvårdsverket ut för att lugna befolkningen.

Beskedet blev dock inte så lite kryptiskt då ”lugnet” bestod i att Naturvårdsverkets flyttoperationer ändå är meningslösa. Enligt verkets representant Helene Lindahl Vik är risken mycket liten att varg hamnar i Svenljunga för att ”det är mycket ovanligt att vargen stannar där den sätts ut”.

Det fick oss på Vargfakta att ställa två frågor:

Varför ska man överhuvudtaget omplacera en varg om Naturvårdsverket på förhand vet att ”risken är liten att den stannar”? Är det rätt att använda skattemedel till aktiviteter med så låg verkningsgrad när akuta naturvårdsinsatser, som kampen för fjällräven, har helt otillräckliga resurser?

Äldre dokument visar på kännedom om problemet

Vi har inte fått några svar, men efter lite efterforskningar visar det sig dessutom att vandringsvargar är ett väldokumenterat problem sedan decennier tillbaka. I ett internt protokoll från Svenska Naturskyddsföreningen, som Vargfakta fått ta del av, står det klart och tydligt att ”Erfarenheter från vargflyttning visar att det är nästan omöjligt att förbereda en flyttning så att vargarna stannar där de släpps. De tenderar att dra sig hemåt mycket snart, så kallad ”homing”.

Att ”homing” skulle vara okänt för myndigheterna är otänkbart då SNF varit remissinstans i många frågor genom åren och mötesdeltagaren Anders Bjärvall tidigare varit chef på Naturvårdsverket. Det är alltså utan tvivel ett välkänt faktum.

Trots årtionden av lagrad kunskap väljer NVV alltså att gång på gång genomföra flyttarna trots höga kostnader (mer än en halv miljon per flytt), dåliga resultat och ökad oro hos befolkningen. Varför? frågar vi oss igen. Kanske har det att göra med vad den svenske vargforskaren Olof Liberg sa i en intervju i Dalarnas Tidningar den 14 maj i år:

– I grunden tycks det röra sig om två typer, kort- och långvandrare. De flesta vargar flyttar inte långt, men några drar i väg enorma sträckor.

Finns där en helig Graal, en förhoppning om att man någon gång ska lyckas flytta rätt varg? Att hitta den där kortvandraren, den där trisslotten? Isåfall är det ett oerhört dyrt experiment, socioekonomiskt sett.

Nedan följer texten ur Naturskyddsföreningens originalprotokoll, som även kan laddas ned som PDF.

Dnr 45/70 F (stämpel: SNF:s arkivex, reds anm.)
MS/LMJ
1979-12-21 (påskrift: kopia till Anders Bjärvall, Mart Marend, Karin Larsson, Mats Hansson 80-01-10, reds anm.)

Projekt Varg 1980
Anteckningar från diskussion på SNF 7/12 1979 om arbetet med Projekt Varg 1980.
Närvarande: Anders Bjärvall, Mats Hansson, Alf Johnels, Karin Larsson, Mart Marend, Pelle Palm och Mats Segnestam.

1. Varg i vilt tillstånd

Ett SNF-krav måste vara att djurarten varg skall få finnas kvar inom landet.

Den etiska synpunkten bör betonas: varken SNV (Svenska Naturvårdsverket, reds anm.) eller annan myndighet har rätt att ge upp vargen som art.

Vargstammen i Sverige måste få utvecklas på egen hand i viss mån och inte bara skötas med hiälp av gevär.

De vargrivna renarna utgör ett blygsarnt antal av den totala renstammen. I maj 1970 dödades t.ex. endast 25 av områdets 5 à 10.000 renar av vargarna. SNF bör emellertid erkänna att vargen orsakar samerna ett stort merarbete, t.ex. p.g.a. att flockarna flyttas och skingras,

Vargarna i norr måste få finnas kvar och behöver tillsyn

Ett SNF-krav måste vara att den lilla gruppen i norr lämnas i fred.

Den spontana invandring av varg som skett från Finland till norra Sverige kan komma att visa sig vara unik och tillfället att nu slå vakt om den lilla vargstam vi har måste tas tillvara, eftersom chansen kanske inte ges igen.

Ett SNF-krav bör vara att man måste ha folk som ägnar sig åt rovdiursfrågorna.

Anslaget för spårning är viktigt och har positiva bieffekter för alla rovdjur och för kontakterna med samerna.

Det totala belopp som SNV spenderar på varg kan uppskattas till ca 300.000:- kronor per år.

Ett SNF-krav måste vara att varg skall etableras också på andra håll än uppe i norr.

Ett naturligt område för varg borde var Värmland/Dalarna/Norge.

Ett SNF-krav bör vara att SNV tillsammans med berörda länsstyrelser elle rgenom kontakt med t.ex. lämpligt skogsbolag utreder vart varg skulle kunna flyttas.

Situationen i Värmland är livsviktg med tanke på vargens framtid i Sverige. Det är dock farligt att övervärdera storleken på vargstammen där, eftersom detta kan leda till utrotning, med politikernas goda minne, av vargen i norr.

SNV studerar situationen i Värmland denna kornmande vinter.

Erfarenheter från vargflyttning visar att det är nästan omöjligt att förbereda en flyttning så att vargarna stannar där de släpps. De tenderar att dra sig hemåt mycket snart, så kallad ”homing”.

Ett SNF-krav bör vara att ett arbetsprojekt förbereds som möiliggör bedövning och flyttande av vargar som annars skulle komma att skjutas. Vargarna bör förses med radiosändare ocfr följas. Eventuellt bör utländsk expertis finnas tillgänglig.

Eventuellt skulle man kunna tänka sig att vilda vargar i Finland, som annars skulle skjutas, i stället bedövas och flyttas till Värmland.

SNV bör följa nordamerikanska experiment med ”antabuskött”’ (Vargfakta.se har försökt få reda på vad som avses med detta men utan framgång, reds anm.)

Ett forskningsprojekt bör skisseras som innebär radiomärkning av vargarna för att klara ut mera om var dessa befinner sig bl.a. på sommaren.

I SNF-proiektet bör ingå dels en administrativ beredskap för skrivelser etc., dels upprättandet av riktlinjer för ett vargprogram. SNF bör bevaka vargfrågan under 1980 och ha en beredskap för ingripanden. Detta bör beaktas i samband med upprättandet av projektbudgeten.

SNF bör diskutera rovdjursfrågan med sameorganisationerna.

En enkelt formulerad policy för Proiekt Varg behövs och bör formuleras under 1980.

2. Varg i fångenskap

I djurparkerna kommer ett överskott på vargar att finnas inom ett eller två år. De mindre värdefulla djuren bör då slås ut om naturliga avsättningsmöjligheter inte finns.

Blandningen av varg, med tanke på inavelsrisker, är f.n. god. Flyttning av vargar i framtiden kan skötas av djurparkerna under samordning av Skansens försorg.

Det vore önskvärt med tiIIskott av ”friskt blod” från vilda vargar, men detta är möjligen praktiskt svårt att genomföra. Om det görs är sannolikt Skånes Djurpark den mest lämpade parken.

Lantbruksstyrelsen lär ha framfört i samband med Malmbergsvargens bortskjutning, att djurskyddslagen skulle ligga hinder i vägen för att flytta vilda vargar till diurparker. Detta bör kontrolleras.

Är det möiligt att använda djupfryst vargsperma?

Märkning och märken bör tills vidare bekostas av Proiekt Varg men på sikt vore det önskvärt att djurparkerna övertar detta ansvar.

Stamboken sköts under kommande år av Pelle Palm.

Ett intyg på att ett visst djur har dödats bör utfärdas genom djurparkernas försorg. Intygen bör sändas till Skansen för att där förvaras tillsammans med stamboken. Pelle Palm åtog sig att upprätta ett formulär.

Det vore önskvärt med en skylt om Proiekt Varg som ställs till djurparkernas förfogande. Denna får gärna vara utbytbar för att innehålla aktuell information.

3. Informations och PR

Enighet rådde om att denna PR- och informationsverksamheten framför allt bör knytas till utställningen som görs i samarbete med Riksmuseet och till arrangemang i anslutning till denna.

Utöver detta diskuterades möjligheten till bättre information i djurparkerna, se avsnitt 3.

Mats Segnestam
intendent