70-tal finska vargoffer framkom efter arkivsökning

För en tid sedan publicerade vi forskaren Antti Lappalainens sammanställning av vargoffer i 1800-talets Finland. En notis i en annan forskarrapport fick oss att gå igenom Finska tidningsarkiv och där visade sig dödsfallen vara betydligt fler.

Antti Lappalainen redovisade i sin bok Suden Jäljet (ISBN 9525118797, 2005) vad som upplevdes vara den absoluta merparten av registrerade dödliga vargangrepp i Finland, perioden 1710-1881. Som bas användes Finska kyrkböcker, en stark möjlighet till en heltäckande redovisning.

Men i rapporten Rädslan för varg, som gavs ut av vargforskarna John Linnell och Tore Bjerke 2002, finner vi på sidan 31 följande uppgift:

”Tidningar berättar också om tre andra angrepp (2 döda och 1 skadad). En 12-årig flicka dödades i Eurajoki i sydvästra Finland 1859, en 8-årig pojke dödades i Uusikirkko i Karelen 1880, och en pojke angreps i Sortavala i Karelen 1882.”

Den uppgiften var i sin tur tagen från en studie gjord av Evert Pousette (De människoätande vargarna, 1989).

Flickan från Eurajoki återfann vi direkt i Lappalainens bok (Vilhelmina Rask, 13 år gammal, Eurajoki 13 december 1859) men den pojke som dog 1880 tycks inte ha uppmärksammats av författaren. (Not: Pojken från Sortavala angavs bara som angripen, inte dödad. Dessutom under 1882. Wikipedias uppgift att pojken dog är alltså inkorrekt).

Fler dödsfall ur Finska tidningsarkiv

Skillnaden i de båda dokumenten väckte vår nyfikenhet och vi bestämde oss för att gå igenom alla Finska tidningsarkiv för att se om det fanns fler vargrelaterade dödsfall. Det fanns det och vår kompletterande lista blev omfattande. Från början till slut handlar det om ett 70-tal vargoffer utöver de dödsfall som Antti Lappalainen redovisat:

1712 och 1713. Österbotten, socknarna Mustamari, Wörd, Lappo, Laibela samt Lill- och Storkyrko. Registratorn anger att socknarna hemsöktes av ”grymma vargar som ihjelrefvo samt uppåto folk här i Österbotten” under de aktuella åren. Exakt dödssiffra saknas. Ilmola Moder Församlings Kyrkobok (1700-tal). Faksimil återgiven i Wasa Tidning nr 36, 4 september 1841.

1717-1720 samt 1723. Österbotten. Registratorn uppger att vargar under dessa år dödade sex personer och sårade ytterligare tre. Vargarna uppges ha varit specialiserade på människor: ”de förlåto boskapen och lurade efter menniskor, dem de dels illa sårade, dels alldeles refvo ihjel och endells uppåto”. Ilmola Moder Församlings Kyrkobok (1700-tal). Faksimil återgiven i Wasa Tidning nr 36, 4 september 1841.

1758. Österbotten. Registratorn uppger att en varg under 4-5 timmar sprungit från gård till gård och attackerat 13 personer. 9 av dessa dog mer eller mindre direkt medan tre fick skador och en klarade sig helt. Av de skadade kan man anta att alla avled då vargen av allt att döma var rabiessmittad. Ilmola Moder Församlings Kyrkobok (1700-tal). Faksimil återgiven i Wasa Tidning nr 36, 4 september 1841.

1819. Närheten av Åbo. ”Åtskilliga personer” blir svårt bitna av en galen varg och därefter behandlade med tidens primitiva metoder. Artikeln var en återblick i behandlingen av rabies de gångna decennierna. Det troliga är att samtliga, efter en tid, avled. Finlands Allmänna Tidning nr 303, 29 december 1866.

1827, 13 februari. Taivisilda. En bonde i färd med att köra ved blir illa biten av en framrusande varg. Han avlider senare under vårvintern i ”vattuskräck” (annat namn för rabies). Vargen smet och orsakade ännu ett dödsfall dagen efter (under bilden). Finlands Allmänna Tidning nr 303, 29 december 1866.

1827, 14 februari. Taivisilda. Samma rabiessmittade varg tar sig in på en gård och attackerar en 14-årig pojke. Fadern rusar till undsättning och lyckas hålla ned vargen tills sonen kan utdela ett dödande yxhugg. Under striden har fadern fått svåra bett i händerna och han avlider mindre än en vecka senare i rabies. Finlands Allmänna Tidning nr 303, 29 december 1866.

1830-talet, troligen. Kuopio. Artikelförfattaren drar sig till minnes att ”några personer …  25 à 30 år tillbaka” vårdades på sjukhuset i Kuopio och dog i hydrophobi (annat namn för rabies) efter en vargattack. Finlands Allmänna Tidning nr 303, 29 december 1866.

1833, juni. Sallmis socken. En ”galen” (= rabiessmittad) varg attackerar ett stort antal kreatur. Bonden lyckas få död på vargen men blir själv biten i händerna. Det finns ingen uppgift om hans fortsatta tillstånd, men då vaccin mot rabies saknades under denna tid och sjukdomen är till 100% dödlig utan vaccin, är det troligt att han senare avled. Helsingfors Tidningar nr 68, 24 augusti 1833.

1836, 23 december. Norrlångviks by, Kimito. En pojke attackeras i två omgångar av en varg. Den andra gången lyckas han hålla sig kvar i en stubbe och hans mor kommer till undsättning. Vargen ger sig av men pojken dör av skadorna. Åbo Tidningar nr 5, 18 januari 1837.

1836, november-december. Kimito, Åbo. En åttaårig pojke tas utanför hemmet av en varg och släpas till skogs. Han återfinns delvis uppäten. Helsingfors Tidningar nr 12, 11 februari 1837.

1839, 8 februari. Kaxkerta ö, Mattila hemman. En 4,5 års pojke (Mattis Konstantin Jakobson) attackeras och bortsläpas från hemmanets port där han åker kälke. Modern hittar ena foten vid badstugan och därefter armar och huvud i ett buskage en bit bort. Åbo Tidningar nr 14, 16 februari 1839.

1849, november. Mändyharju. Tidningarna uppger kortfattat att en varg rivit tre barn. ”Rivit” var vanligen synonymt med ”dödat” i den tidens journalistiska språkbruk. Ilmarinen nr 88, 7 november 1849.

1857, juli. Tre mil från Wiborg. Sex barn och en äldre man (som lyckas döda vargen) blir attackerade. Två barn dör direkt medan fyra förs till sjukhus med livshotande skador. Även mannen är svårt skadad men lämnas i hemmet ”såsom gammal” (dvs utan större hopp om överlevnad). Finlands Allmänna Tidning nr 164, 21 juli 1857. Även kort underrättelse i tidningen Wiborg nr 56, den 21 juli 1857.

1859, mars. Finskan Christina Suutari, för tillfället boende i St Petersburg, tar ett inofficiellt världsrekord i inkubationstid när hon plötsligt drabbas av vattuskräck. Bettet som ledde till sjukdomen hade hon fått av en rabiessmittad varg fyra år tidigare. Vid sjukdomsutbrottet bet kvinnan husets ”dvornik” (vaktmästare) och tre kvinnor som dock klarade sig utan sårskador. Chansen att överleva rabies efter att sjukdomen brutit ut var då, som nu, 0%. Finlands Allmänna Tidning nr 59, 12 mars 1859.

1861, 31 december. Finlands Allmänna Tidning presenterar på nyårsaftonen en summering av det gångna årets statistik för landet. I listan av bland annat självmord och bränder anges att en person ”blifvit uppäten af varg”. Finlands Allmänna Tidning nr 304, 31 december 1861.

1865, 5 april. Walkjärvi och Mohla socknar. En galen varg uppges ”ånyo ha angripit menniskor i Walkjärvi och Mohla socknar. Tre bitna karlar och en minderårig gosse äro inhemtade till länelasarettet”. Även om utgången av händelsen inte angivits i artikeln, fanns vid den här tiden ingen som helst chans att överleva efter att ha blivit så biten att sjukhusvård krävts.  Finlands Allmänna Tidning nr 83, 10 april 1865.

1865, 18 april. Wiborg. Helsingfors Dagblad rapporterar om sammanlagt 11 personer (4 + 5 + 1 + 1) som bitits av samma rabiessmittade varg och som behandlats på Wiborgs länslasarett. Av dessa har vi återfunnit 5 i Lappalainens förteckning (Heinjoki). Det handlar alltså troligen om ytterligare 6 dödsfall. Själva angreppet skedde inför en vintermarknad i Wiborg den 4 februari då folk från Heinjoki kom inresande och attackerades i sina slädar på landsvägen. En tidigare artikel den 28 februari (Helsingfors Dagblad no 49) handlar om hur välbeställda människor uppmanas skänka pengar till offrens familjer som efter familjeförsörjarnas död står helt utan inkomster. Helsingfors Dagblad nr 88, 18 april 1865.

1874, september. Säkylä, Nykyrko socken. Två små barn 3 och 5 år gamla försvinner spårlöst efter att ha gått till skogs med bärkorgar. Vargar har varit synliga i trakten och ”mödrarnes förtviflan är stor”. Wiborgs Tidning nr 102, 1 september 1874.

1876, hösten. Tavastkyrö. I en artikel som beskriver hur två barn fallit offer för varg under år 1877 (noterat av Lappalainen), nämns också att ytterligare ett barn uppätits av vargar  i trakten hösten före, 1876.  Finlands Allmänna Tidning nr 132, 11 juni 1877.

1877, 4 juni. Tavastkyrö. Två bröder 6 och 8 år gamla ger sig ifrån torpet för att ”rifva gräs”. Efter en stund kommer den yngre brodern hem med andan i halsen. Åttaåringen har tagits av varg. Endast några persedlar återfanns. Artikelförfattaren tror att det kan vara samma vargar som rövat bort barn i Birkkala och Ylöjärvi (medtagna i Lappalainens bok).  Finlands Allmänna Tidning nr 134, 13 juni 1877.

1877, inledningen av augusti. Mellan Birkkala och Tavastkyrö. En vallpojke i 12-årsåldern sönderslits av vargar under en lunchrast, efter att ensam blivit anmodad att se till korna. Endast en fot återfanns.  Finlands Allmänna Tidning nr 183, 9 augusti 1877.

1880. Uusikirkko. Enligt forskarna Evert Pousette, John Linnell och Tore Bjerke rapporterade pressen om att en 8-årig pojke angripits och dödats av varg i Uusikirkko (Nykyrka), Karelen, någon gång under 1880. Vi har inte tillgång till den journalistiska källa forskarna använt sig av. För litteratur, se inledningen av artikeln.

1880, 21 oktober. Letala. En varg dödar ett 2,5 år gammalt barn. Sju år senare sätts en minnessten upp vilket tidningen rapporterar om. Dödsfallet finns, trots orten, inte med i Lappalinens lista över ”Åbobarnen”. Tidningen Finland nr 199, 30 augusti 1887.

1880, december. Somero. En varg angriper en 11-årig pojke en bit från gården och släpar honom mot skogen. Pojken gör motstånd genom att hålla sig fast i en gärdesgård. Hjälp anländer men pojken dör ändå senare av de skador han fått. Helsingfors Dagblad nr 345, 19 december 1880. Även Wiborgs Tidning nr 148, 21 december 1880.

1881, mitten av oktober. Kukola. Tidningen Wasa Framåt förmedlar kortfattat en uppgift om att en snart 9-årig pojke uppätits av varg. Angreppet ska ha skett i närheten av vargoffret från den 1 oktober samma år (Kalle Santala, Mynämäki den 1 oktober 1881). Wasa Framåt nr 166, 18 oktober 1881.

Med förteckningen i Suden Jäljet inräknad har alltså minst 245 människor mist livet under de 171 år (1710-1881) som listan spänner över. Omräknat innebär det att tre personer blivit vargoffer vartannat år.

Man kan ju fråga sig om det skulle anses acceptabelt i Norden av idag? Med växande vargstammar, överdriven tolerans mot varg intill bebyggelse och avsaknad av jakt är nog den utvecklingen tyvärr inte långt borta.

Sannolikt finns i redovisningen ett stort mörkertal. Man får inte glömma att vi gått efter enskilda tidningsartiklar, inte färdiga förteckningar som statliga rapporter.

Dessutom  är tendensen, helt logiskt och oavsett land, att ju längre bakåt i tiden man går, desto svårare blir det att hitta arkivmaterial. För att det är ett naturligt svinn i takt med tiden, ja, men också för att intresset för statistiskt material, och spridningen av detsamma, växte från samma träd som den industriella revolutionen först under 1800-talet.

Angrepp sätter djupa spår

När man läser listan ovan, och speciellt när man kombinerar den med Antti Lappalainens, måste man hålla i minnet att för varje dödligt angrepp går det ett stort antal attacker som inte slutat med döden. Som kanske inte lett till en skråma, eller ens obehaget att fly. Bara den kvardröjande vissheten om vad som kunde ha hänt. Och det kan räcka för att kuva ett helt samhälle.

Trygghet och lust får lämna plats för gnagande oro – som i en krigszon. En artikelförfattare skrev:

”Människornas på orten (Vahto) tillvaro blir högst svår, då de icke veta, när ett lurande rofdjur hoppar fram och bortröfvar ett barn, hvilket föräldrarne med bästa vilja icke alltid kunna bevaka så noga att fara icke vore att frukta.” (Wiborgs Tidning nr 148, 20 december 1881).

Det finns många steg i trappan och inte sällan landar allvarliga rovdjursangrepp i total apati som sätter sig djupt. Ryska rapporter, som i amerikanen Will N Graves bok Wolves in Russia, vittnar om det.

På sidan 41 berättar Graves om hur kolchosen Solenyj i februari 1980 drabbas av en våldsam vargattack. Tio personer förs till sjukhus med skador så svåra att endast extrem intensivvård kan rädda dem. Räddade blev de, men när livet skulle glida tillbaka i normala gängor kunde farmens 400 nötkreatur istället se fram mot mer än ett år av misskötsel. Så länge satt skräcken för det så nödvändiga utomhusarbetet i hos byborna. I mörker vågade man sig inte ut alls.

Egentligen behövs det inga historieböcker. Fenomenet lurpassar redan, likt det rovdjur det är sprunget ur, på svenska djuruppfödare som i allt högre grad får se hela sin livsstil offras till en predator ingen bett att få tillbaka.

Vårt nyhetsarkiv är fullt av dessa kämpar. Låt oss hoppas att de orkar igenom, för landsbygdens och den biologiska mångfaldens skull.