Att spåra rovdjur
Att spåra rovdjur är mycket nyttigt för Sveriges viltvård och förvaltning. Här beskriver Viltskadecenter grunderna i spårning av stora rovdjur.
Observera att spår och spårtecken sällan är lika klara och entydiga i verkligheten som på bilder och kan därför vara svåra att tolka. Den här enkla beskrivningen kan inte reda ut alla fallgropar. Det viktigaste är din kunskap och erfarenheter.
Grundregler vid spårning
▪ Visa hänsyn när du rör dig i naturen. Färska spår ska alltid bakspåras, dvs spåras åt det håll djuret kom ifrån.
▪ Undvik att förstöra spårtecken (trampa inte i spåret).
▪ Använd anteckningsblocket – hellre för mycket än för lite.
▪ Ta med kameran och använd den flitigt.
Dokumentation
De stora rovdjuren är relativt få, men kontroversiella. Detta ställer stora krav på pålitlighet hos observationer och observatörer.
Alla observationer är viktiga för vår kunskap om rovdjurens utbredning. Dokumentera därför så fullständigt som möjligt. Fotografera innan du rört dig för mycket runt spåret eller spårtecknet.
Ta exempelvis två bilder av spårstämpel (fram- och bakfot), ett foto av spårgrupp och ett av spårlöpa.
Bilder av spårlöpor ska alltid tas i samma riktning som djuret har gått.
Tassavtryck bör fotograferas så rakt ovanifrån som möjligt och med någon slags referens (gärna en linjal) i bilden.
Spillningens storlek, form och innehåll kan vara till hjälp vid artbestämning. Spillning bör läggas i en ask och därefter frysas ned.
Hårprover kan vara svåra att artbestämma, men när det gäller husdjur och fall där det är tveksamt om ersättning ska utgå bör allt material samlas in. Hårprover förvaras lämpligen i ett papperskuvert.
Mätning av spårstämplar
▪ Kom ihåg att mätning av spårstämplar har ett begränsat värde. Felkällorna är många!
▪ Längdmått är viktigast, men på björnspår mäts ofta även bredden. Hos de andra arterna varierar bredden kraftigt beroende av hur mycket djuret spretar med tårna.
▪ Mät över själva dynorna. Kloavtrycken ska inte räknas med i måttet. Man måste alltid veta om det är spår från en fram- eller bakfot man mätt.
1. Varg, hund, lodjur, räv, hare: Mät från den främsta tådynans framkant till mellanfotsdynans bakkant.
2. Järv, utter: Mät från den främsta tådynans framkant till häldynans bakkant (alltså framfotsstämplar).
3. Björn: Mät bakfotsstämpeln enligt punkt 2. Det bästa måttet för framfotsstämpeln är mellanfotsdynans bredd.
Att tolka spåren
Det kan vara svårt att bestämma vilken art som lämnat spårstämplar eller spårtecken eftersom djurens beteende varierar mellan både individer och yttre förhållanden (t.ex. snöförhållanden). Spår och spårtecken är utsatta för väder och vind och kan på kort tid förändras eller förstöras. Spår och spårtecken är därför ofta svåra att tolka.
Spåravtryck är sällan lika klara och entydiga i verkligheten som på bilder i spårböcker. Även om man kan få mycket information genom att följa en spårlöpa en längre sträcka kan man aldrig gardera sig mot att enstaka individers beteende ibland avviker från det normala. I tveksamma fall kan det löna sig att hålla alla dörrar öppna i väntan på mer tolkbara och typiska fall.
Det är alltid den som är ute i fält som har störst möjlighet att avgöra vilken art som t.ex. rivit ett får. Foto tjänar som dokumentation, men visar sällan allt som finns att se i fält.
Det viktigaste är och förblir observatörens egna erfarenheter. En spårare som behärskar spår och spårtecken efter ett vanligt rovdjur (t.ex. rödräv) under skiftande förhållanden har en utmärkt utgångspunkt för att kunna tyda spår och spårtecken efter andra djur.
Rovdjurens tassar är olika till både form och storlek. De förflyttar sig på många olika sätt, men en del sätt är mer karakteristiska än andra. Därför är det viktigt att lära sig de olika rovdjurens vanligaste gångarter.
Bra att tänka på
▪ Spår uppvisar en fantastiskt stor variation!.
▪ Framtassarna är större än baktassarna. Det gäller även björnen om hela fotens yta inklusive hälen räknas.
▪ Tårna på framtassarna kan spreta mer än på baktassarna.
▪ Det är vanligt med ofullständiga spårstämplar, till exempel att inte alla tår lämnat avtryck och/eller att klomärken saknas.
▪ Även spår från en och samma individ kan uppvisa stor variation i utseende beroende på om det är fram- eller baktassar, vilken gångart djuret använt, hur fort djuret rört sig, hur djupt tassarna sjunkit i snön och så vidare.
▪ Snöstruktur och snöförhållanden varierar mycket. En kritisk värdering av hur mycket ett spår har sjunkit ned i snö kan ge värdefull information om vilken art som har lämnat avtrycket. Man måste alltid ta hänsyn till om snökonsistensen kan ha förändrats sedan spåret lämnats. Exempelvis får töväder ett spår att flyta ut och verka större.
▪ Vargar och stora hundar sjunker ned lika mycket i snön som en människa.
▪ Björnen är tung, men sjunker ned mindre än varg.
▪ Lodjur sjunker ned mer än järv, men mindre än varg.
▪ Järv sjunker ned lika mycket som en skidåkare.
▪ Räv sjunker ned mindre än en skidåkare.
▪ Hare sjunker ned mindre än räv.
Om du ser rovdjur eller spår av rovdjur
Kontakta länsstyrelsens rovdjurshandläggare och inventeringsansvariga om du har sett något av de fem rovdjuren eller spår av dem. Det är särskilt viktigt om du har sett honor med ungar.
Ange vilken art det rör sig om, antal djur, var du gjort observationen samt vilken dag och tid du gjorde den. Observera att det är viktigt att rapporteringen sker så snabbt som möjligt så att eventuella tveksamheter kan redas ut innan väder och vind förstört spåren.
Om spåren eller spårtecknen behöver undersökas vidare kan länsstyrelsen skicka ut spårningspersonal. På www.rovobs.se kan du också rapportera dina rovdjursobservationer och se var rovdjur finns i ditt län.
Se även:
Så används varg-DNA i viltvården
DNA-analys på varg – process och teknik