”Svensk vargjakt strider mot EU:s habitatdirektiv!”

Hur myter kan uppstå trots att det finns konkreta fakta att tillgå är ett mysterium, men vissa agitatorer utnyttjar att deras högljudda uttalanden sällan kontrolleras.

Låt oss granska påståendet om att ”Sveriges vargjakt strider mot EU:s habitatdirektiv” som ropades ut tretton gånger på dussinet efter den gångna vinterns jakt. Vid jämförelse med de skrifter som det refereras till kan vi konstatera att:

Nej, Sveriges vargjakt strider inte mot EU:s habitatdirektiv.

I habitatdirektivet och dess tillämpning accepterar man rovdjursjakt och sätter Sverige som ett föregångsland när det gäller kontrollen av sin vargstam.

Internationella forskare drar upp riktlinjerna för vargförvaltning

EU-kommissionens rådgivande organ i rovdjursfrågor är LCIE (Large Carnivore Initiative for Europe) och i denna grupp finns en hel del kända namn ur världens rovdjursforskarkår: Luigi Boitani, Alistair Bath, Ilpo Kojola med flera. LCIE är i sin tur en arbetsgrupp under IUCN (International Union for Conservation of Nature). Det är alltså dignitärer inom ämnet rovdjursfrågor.

År 2008 författade LCIE en rovdjurspolicy som EU-kommissionen antog, och denna skrivelse präglas av en betydligt mer pragmatisk hållning till rovdjursförvaltningen och skydds/licensjakt än vad många vargförespråkare vill tro. Hänsyn ska tas till regionala, ekonomiska och sociala kontexter för en långsiktigt hållbar rovdjurspolitik, säger rapporten.

Arbetsgruppens skrivning säger att den svenska vargjakten INTE strider mot EU:s habitatdirektiv. Den konstaterar också att licens/skyddsjakt INTE äventyrar vargstammens livskraft.

Jakt acceptanshöjande enligt naturvårdsintressen.

Att jakten enligt somliga skulle stå i strid med svenska miljö- och naturvårdsintressen är även det en myt i sig. Till och med Svenska Naturskyddsföreningen har redan tidigt angivit licensjakt som en självklar möjlighet i sin skrift Rapport från Projekt Varg (kapitel 10):

”Visserligen skulle det (återinförandet av varg, reds anm.) bli kostnader för skador och förebyggande åtgärder, samt inskränkning i älgjakten, men det kompenseras av möjligheten att erbjuda jakt på varg.”

LCIE poängterar från sitt håll att den svenska vargstammen är under mycket noggrant studium, vilket möjliggör en acceptabel reglering och uppföljning av jakten. Gruppen hade inte ställt sig bakom den förda svenska politiken om detta inte varit fallet.

Sveriges regering bekräftar EU:s hållning i kommittédirektivet 2010:65 Utvärdering av mål för rovdjursstammarnas utveckling (bilaga 1, sid 89):

”Europeiska kommissionen har fokuserat på den mänskliga acceptansen som en nyckel till bevarande i sitt riktlinjedokument till habitatdirektivet om förvaltning av stora rovdjur (Guidelines for Population Level Mangement Plans for Large Carnivores, 2008). I dokumentet anges att det behövs en flexibel förvaltning för att vinna människors långsiktiga acceptans av rovdjur.”

Motsägelsefullt motstånd.

Så medan EU:s miljökommissionär Janez Potocnik fortsätter att motarbeta Sveriges vargförvaltning, hävdar alltså LCIE, SNF och Sveriges regering att jakt kan vara ett sätt att öka acceptansen för varg, och därmed underlätta för åtgärder som förbättrar den genetiska variationen i stammen. Samma linje stöds av etablerade forskarnamn som John Linnell, Valerius Geist och amerikanen Ed Banks (US Fish & Game Service) som tog upp just detta under Vargsymposiet i Vålådalen år 2003.

Om Potocnik någon gång beslutar att ställa Sverige inför EU-domstolen för jakten på varg, underminerar han samtidigt den expertis som dragit upp riktlinjerna för den verksamhet han själv ansvarar för. En underlig motsättning driven av en enda maktperson.

Man kan tycka vad man vill om licensjakten – för stor, för liten, onödig, otillräcklig – men det är ingen idé att påstå att den vargförvaltning Sverige bedrev före stoppet i augusti strider mot EU:s habitatdirektiv. Det är osant.

The lesser of two evils.

Men varför drog sig då regeringen undan?

Britterna har en politisk filosofi kallad ”the lesser of two evils principle”. Den innebär att man av två dåliga alternativ väljer det som gör minst skada.

Det var precis det regeringen gjorde. Man hade att välja mellan att hamna i EU-domstolen som trots möjligheten till en fördelaktig dom skulle begränsa ALLA typer av vargjakt under ett antal år, eller att backa från licensjakten och istället utöka möjligheten för människor att försvara sig och sina djur genom skyddsjakt.

I det perspektivet kan valet tyckas givet.

Se även ledarsida på DN.se.

Läs artikel om EU-domstolens friande dom för Finlands skyddsjakt på varg.

[TABLE=24]