Kyrkböcker verifierar vargens mörkaste tid i Finland

För att få en uppfattning om vår framtid är det viktigt att studera vår historia, har många sagt. Förteckningen nedan är en sammanställning av 175 registrerade vargangrepp med dödlig utgång i Finland åren 1710-1881. Källan är kyrkböcker från finska församlingar. Sammanställningen har gjorts av den finske forskaren och författaren Antti Lappalainen och presenterades i hans bok Suden Jäljet (I vargens spår, 2005, ISBN 9525118797).

1800-talet må kännas avlägset men bortsett från att människorna vid den här tiden inte hade de tekniska hjälpmedel vi har idag, var livet inte så olikt vårt nutida landsbygdsboende. Det arbetades, det åts och dracks, barn och hundar lekte på gården, och runt uthus och ängar betade boskap.

Av Lappalainens sammanställning kan vi utläsa att övervägande delen av angreppen skedde under vintertid. Uppenbarligen har vargarna svält och sökt sig allt närmare byarna på jakt efter mat. Det är det beteendet som gett upphov till ordet ”Vargavinter”, dvs en vinter så hård och kall att vargarna, som enbart äter kött, inte kan hitta något att äta.

”Dödad af varg och till hälften uppäten”. Kyrkböckernas noteringar är brutala i sin enkelhet. Just den här noteringen gäller Ida Karolina Eufrosynentytär som 4 år gammal angreps och dödades av varg den 6 oktober 1880.

Det är också värt att notera de explosiva intervallen i angreppen. Dödliga attacker sker i perioder på 1-4 år för att sedan helt avta. Och så plötsligt slår vargarna till igen på annan plats. Så ser det ut genom hela förteckningen. Troligen beror det på att vargen efter upprepade attacker helt eliminerades i närområdet av de drabbade och uppretade byborna.

Enligt Professor Valerius Geists nutida forskning, studerar orädda vargar sin närmiljö och tar bytesdjur allt närmare bebyggelsen för att till sist angripa själva människan. Kanske hade byborna under en tid fått vänja sig vid tamdjursangrepp och de närgångna vargar som de så småningom själva föll offer för.

Flest offer bland barn

Uppdelade efter åldersgrupp ser Lappalainens dödssiffror ut så här:

Inte oväntat är det framförallt barn som drabbats värst, 57% med alla upp till 17 år inräknade. Händelserna i Kivennapa då 18 barn miste livet under kort tid överskuggar det mesta i uppgifterna och var mycket omskrivna i mitten av 1800-talet.

Överraskande är däremot den stora gruppen av unga och medelålders människor – 27%. Bilden av att en ung stark människa klarar sig bäst mot ett angrepp bleknar en aning. Vad orsaken är framgår inte av materialet, men statistiskt representerade den åldersgruppen den arbetsföra delen av befolkningen och tillbringade mycket tid utomhus och i skogen. En närmare studie skulle vara intressant. Ett mörkertal i hela skrivningen är att det troligen förekom en stor del angrepp som inte ledde till döden. För att få fram dessa får man istället gå till den finska folklivsforskningen.

Att förneka vargens härjningar under sin storhetstid i Norden är inte bara naivt, det är ett hån mot alla vargdräpta, deras familjer och ättlingar. Lika naivt är det att säga att det inte kan hända igen när vi nu hyser varg så nära vår bebyggelse. Även om vi människor har förändrats så är vargen exakt densamma. Eller för att citera Världsnaturfondens egen rovdjursexpert John Linnell:

”Vargar dödar människor. Det är inget tvivel om att genom vår historia så har vargar dödat många människor både när de varit rabiessmittade och vid jakt på byte. (…). Om vi förnekar att detta någonsin kan hända, kommer det att orsaka en total kollaps för vårt rykte och vår trovärdighet då attacker oundvikligen inträffar.”

(”Wolves kill people. There is little doubt left that during our history wolves have killed many people in both rabid and predatory attacks. (…). If we deny that they can ever occur, it will cause a total breakdown of trust and creditability when they inevitably do occur.”)

Ur artikeln ”The need for honesty in the face of inconvenient facts”.

Vid tiden för de massiva vargangreppen på barn i byn Kivennapa (idag ryskt territorium) åren 1846-1850, tillverkades redan vargfällor av järn industriellt. Många fattiga torpare hade inte råd att köpa dem och fick hålla tillgodo med hembyggda lösningar. Ofta i trä. Ritningen på träfällan till höger presenterades i en tidsskrift från år 1878. Vi vill poängtera att alla typer av fällor idag är förbjudna vid vargjakt. Jakten bedrivs på licens och med gevär med ammunition av Klass 1 (för svenskt storvilt).

Vargdödade finländare antecknade i kyrkoböckerna