Spår och spårtecken
På den här sidan hittar du fakta om spårstämplar från våra stora rovdjur. All fakta kommer från Viltskadecenter.
Om du ser något av de fem stora rovdjuren, eller spår av dem, kontakta rovdjursansvarig på din länsstyrelse. Det är särskilt viktigt om du har sett hona med ungar.
Ange vilken art det rör sig om, antal djur, var du gjort observationen samt vilken dag och tid du gjorde den. Observera att det är viktigt att rapporteringen sker så snabbt som möjligt så att eventuella tveksamheter kan redas ut innan väder och vind förstört spåren.
Om spåren eller spårtecknen behöver undersökas vidare kan länsstyrelsen skicka ut spårningspersonal.
Vargens spår och spårtecken
Framfot: längd 9-11 cm
Bakfot: längd 8-10 cm
Tassavtryck från varg, liksom från övriga hunddjur, visar fyra symmetriskt placerade tår.
De båda mellersta tårna är lika långa (når lika långt fram i spåret) och de två yttre tårna är lika långa, men tydligt kortare än mellantårna.
Klomärkena är grova, men kan saknas på hårda underlag. Stämplar efter slutna tassar är långsmala och har en tydligt oval form som syns bäst på bakfoten.
Vanligtvis syns tydliga klomärken. Framfötterna är vanligen tydligt större än bakfötterna. En detalj som skiljer fram- och bakfotspår är mellanfotsdynans bakkant, som buktar framåt (= konkav) i ett framfotsspår medan den buktar bakåt (= konvex) i ett bakfotsspår.
Vargen förflyttar sig vanligen i trav. Spårlöpan är rak och medveten. Normal steglängden i trav är 120-160 cm, men på hårt underlag kan den bli upp till 2 m.
Vargen är tung i förhållande till tassarnas yta och sjunker därför relativt djupt ned i snö. För att spara energi använder sig vargen ofta av skoterspår, diken och plogade skogsvägar.
Vargen viker som regel undan för stängsel och dylikt och kan ta långa omvägar för att undvika dessa.
Unga individer kan uppträda mer leklystet och energislösande än äldre. De kan ibland också uppvia oväntade beteenden som att följa trafikerade småvägar, gå in till bebyggelse, korsta staket m.m.
Det händer också att vuxna djur, som inte har dåliga erfarenheter av människor, rör sig nära bebyggelse. Från november är ungvargarnas spåravtryck lika stora som de vuxnas.
Viktiga spårtecken
▪ Daglegor, ofta på små höjder och ibland med bra utsikt över omgivningen.
▪ Vargens spillning är 2-3 cm tjock och korvformad. Den har en stark, kväljande lukt och innehåller ofta större benfragment. Exkrementerna används som markering och placeras därför gärna väl synliga.
▪ Alfaparet urinmarkerar högt (horisontellt) och sparkar vid markeringsstället. (Övriga djur i flocken hukar sig ned när de urinerar.)
▪ Blodfläckar i urinen indikerar tik som löper (december till mars).
Mer fakta om urinmarkeringar finns i den populärvetenskapliga artikeln
Risk för feltolkningar
▪ Spårtecken efter lodjur och hund tas ofta för vargspår.
▪ Varg och hund kan inte skiljas åt enbart genom spårstämplarna.
▪ På hårda underlag kan ibland kloavtryck saknas i hundspår (liksom i vargspår). Sådana stämplar kan vara mycket snarlika spår efter lodjur.
Lodjur har oftast, men inte alltid, kortare steglängd än vargen. Lodjurets spårstämpel är asymmetrisk och i lössnö syns släpspår från tassarna.
Typiska vargspår med en framfot på 9-11 cm och en bakfot på 8-10 cm.
Lodjurets spår och spårtecken
Fram- och bakfot: längd 6-10 cm
I lospåret syns vanligen fyra tår som alla är olika långa, likt fingrarna på en hand.
Spåren skiljs från hunddjurs främst genom de två främsta tårnas asymmetri. ”Långfingret” når längst fram i spåret.
I lössnö syns ofta släpspår där tassar har släpat i snön, särskilt efter baktassarna. Trampdynorna sitter glest med stora mellanrum.
Framfoten är bredare än bakfoten och tårna spretar mer på framfoten. Lon har kraftigt behårade tassar vilket gör att spåret i lösare snö blir mycket större jämfört med spår där bara dynorna lämnat avtryck.
När lon spretar maximalt på tårna blir spåret också mycket stort. Lostämplar varierar från rävstora till vargstora. En detalj som ibland kan ses är att mellanfotsdynans framkant är tvådelad.
Hunddjuren har inte denna karaktär. Ibland ses avtryck efter häldynan, som sitter en bit upp på frambenet. Avtryck efter häldynan ses ytterst sällan i spår efter hunddjur.
Klomärken i lospår är ganska vanligt, även för långa sträckor och framför allt när lodjuret gått brant uppför eller av någon annan orsak har behövt fäste för fötterna.
I lös snö, där lodjuret spretat med tårna för att få bättre bärighet, syns också ofta klomärken. Lons klor är tunnare än klor hos stora hundar och varg, men kan ibland se förvånande kraftiga ut, t ex om spåret töat ut lite grann.
Lodjuret rör sig oftast i gång, men trav är också vanligt. Lodjuret söker sig gärna till svår terräng, där den utnyttjar höjdlägen och åsryggar. Lodjuret rör sig målmedvetet genom landskapet.
Viktiga spårtecken:
▪ Utmärkande för lon är att den med lätthet rör sig i svår terräng. Den forcerar lätt branter, klättrar i träd och balancerar på kullfallna trädstammar.
▪ Daglegor ligger i höjdlägen, med utsikt över inspåret.
Feltolkningar
▪ Spårtecken efter varg och räv kan förväxlas med lodjurspår.
▪ Lodjuret är lättare än vargen och har därför större bärighet i lössnö. Ofta syns märken efter lodjurets häl i bakfötternas spår. Lodjurets klomärken visar på långa, sylvassa och böjda klor. Den skillnaden kan dock vara svår om man inte tar en gipsavgjutning. Lodjuret rör sig ofta i språng och har kortare steglängd än varg.
▪ Lodjur lämnar större spårstämplar och gör färre krumsprång och kringelkrokar än räv. Lodjuret har längre ben och steglängd än räv, och rör sig oftast i gång medan räven vanligen travar. Rävens urin har en speciell doft, vilken kan användas för att skilja arterna åt.
▪ Rävdödade bytesdjur har fler, men svagare, bitmärken. Rävens bett tenderar att hamna på sidan av halsen, medan lodjuret biter mer mitt i strupen.
Spår efter lodjur (båda bilderna) förväxlas ofta med vargspår. Speciellt vid lätt töväder.
Björnens spår och spårtecken
Bakfot: längd max 26 cm.
Framfot, mellanfotsdynans bredd: max 17 cm.
Björnens fotavtryck visar fem tår med tydliga fotavtryck. Kloavtrycken syns i regel tydligast på framfoten, som har betydligt längre och kraftigare klor än bakfoten. Innertån, dvs ”stortån”, är minst av alla tår på både fram- och bakfoten.
Björnen är hälgångare på bakfoten. Det innebär att björnen går på hela bakfoten, även på hälen. Framfotens häl lämnar sällan avtryck, utom i djupare spår eller i snabb trav eller galopp.
Björnens förflyttar sig vanligtvis i gång, med stor skrevning (dvs bredbent), inåtvänd spårställning och en steglängd på 90-140 cm. Björnen kan också trava och galoppera. Titta efter spårtecken:
▪ Sönderrivna stockar, stubbar och trädstammar
▪ Utgrävda myrstackar
▪ Avbrutna eller nedböjda småträd (björnen går över dessa)
▪ Klösmärken på träd
▪ Iordninggjorda legor
▪ Legor finns ofta i närheten av bytesdjur, under en tät gran eller i närheten av goda bärmarker.
▪ Exkrementer, som ofta ligger i stora högar. De innehåller osmälta växtdelar, insekter, bär m.m.
▪ Björnens exkrementer är större än alla andra svenska rovdjurs och skiljs från hjortdjurs genom att björnens innehåller ej nedbrutna och mindre finfördelade växtdelar.
▪ Form, färg, konsistens och innehåll kan variera mycket.
Men se upp med feltolkningar:
▪ Det händer att rödräv använder övergivna myrstackar som gryt. Ingångshålet är då mindre och i regel har utgrävningen skett från sidan.
▪ Hönsfåglar äter myror och myrägg, samt använder myrstackar som badplats. Groparna blir grundare och fåglarna krafsar inte undan lika mycket material som björnen. Fåglarna kan också lämna efter sig dun och fågelexkrementer.
Björnspår är stora och rejäla. Föremålet till höger är ett ordinärt måttband.
Järvens spår och spårtecken
Framfot (inkl. häl): längd 11-14 cm
Järven har fem tår på både fram- och bakfoten. Alla tår är olika långa, likt våra fingrar.
Inte sällan saknas avtryck efter den minsta tån, innertån eller ”tummen”. Järvspåret blir då 4-tåigt och speciellt bakfotspåren kan bli mycket lika spår av varg eller hund.
På hårt underlag saknas ofta avtryck efter både innertån och klorna. Sådana järvspår är mycket lika spår efter lodjur. Mellanfotsdynans form är då en bra bestämningskaraktär. Mellanfotsdynan består av flera små dynor placerade i en halvcirkel, men samtliga dynor syns sällan i spåret.
Framfoten har två häldynor varav den större alltid syns i spåret. Bakfoten saknar häldynor. Ibland kan bakfotens hårbeklädda häl trampas ned och lämna ett avtryck.
Vintertid är tassens undersida rikligt behårad varför de minsta mellanfotsdynorna och den mindre häldynan ofta inte syns i spåret. Klorna är långa och kraftiga och lämnar vanligen tydliga avtryck.
Galopp i trespår eller fyrspår är järvens vanligaste sätt att förflytta sig. Järven rör sig målmedvetet i terrängen. Några spårtecken:
▪ Legor i snögropar, under kanter på snöfält eller i blockterräng.
▪ I matgömma/daglega hittas exkrementer och krossade benrester efter bytesdjur.
▪ De flesta lyor ligger vid trädgränsen, ofta i kanten på de snösamlingar som bildas under överhängande klippor. I lyan finns stora mängder exkrementer fördelat på olika ”toaletter”, bytesrester, legor efter ungar och gråbruna valphår.
Möjliga feltolkningar:
▪ Spårtecken efter grävling och hare förväxlas ibland med järvspår.
▪ Grävlingen har betydligt mindre fötter än järven: ca 7 cm långa och 6 cm breda.
▪ Grävlingens spårstämpel visar längre klor i relation till spårets storlek är inte lika avrundad i framkanten.
▪ Grävlingen rör sig ofta i språng.
▪ Haren rör sig nästan alltid i språng. Bakfötterna lämnar större avtryck än framfötterna. Avtrycken visar fyra tår jämfört med järvens fem, och harens framfötter pekar ofta snett utåt.
Järvspår till vänster och harspår, med sin karakteristiska mönster, till höger.
Se även:
Så används varg-DNA i viltvården
DNA-analys på varg – process och teknik