Förespråkarna bor inte där vargen finns
När vargens tillskyndare kommer till tals blir det ofta krav på vad människorna i reviren ”faktiskt får lov att tåla” om vi ska kunna ha en livskraftig vargstam i Sverige. Och så är det väl; man får ta lite stryk för att uppnå något, oavsett mål. På Vargfakta.se tyckte vi därför att det skulle vara intressant att utröna hur många av bevarandesidans företrädare som själva bor i eller i närheten av vargreviren.
Här följer resultaten av vår lilla undersökning:
1. Av Svenska Naturskyddsföreningens styrelse eller ledningsgrupp eller administration bor ingen person i eller intill vargrevir. Ordförande Mikael Karlsson bor i Stockholm, vice ordförande Johanna Sandahl i Stockholm, skattmästaren Bo Jönson i Göteborg. Övriga styrelseledamöter är fördelade på Gotland, Skåne, Stockholm och Uppland (Uppsala). Den operativa ledningen och kansliet har placering och boende i Stockholm med ett undantag i Göteborg.
2. Rovdjursföreningens styrelse har inte heller förlagt sitt boende i något av vargreviren. Styrelsesuppleanten Lorina Stenwall bor i Uddevalla och har därmed vargrevir inom länet, men reviret ligger ett antal mil från hennes vistelseadress. Den operativa ledningen anförd av Ann Dahlerus har alla Stockholm som bas, med undantag för Christina Färnström som sköter föreningens postorderverksamhet från Krylbo. Hon är därmed den enda som har vargrevir inom några mils avstånd.
3. Världsnaturfondens styrelse och ledningsgrupp bor alla långt från vargreviren. Ordförande Björn Hägglund bor i Stockholm, generalsekreteraren Håkan Wirtèn har adress i Jönköping. I övrigt är ledningsgruppspersoner och talesmän fördelade mellan Göteborg, Falkenberg, Stockholm, Umeå och Uppsala.
(I det fall uppgifterna om nämnda vargdebattörers habitat skulle ha ändrats under den senaste tiden ber vi ödmjukast om en uppdatering.)
Bevarandesidans organisationer tappar medlemmar
Vargförespråkarnas företrädare bor alltså inte i vargreviren och behöver följaktligen aldrig uppleva några negativa effekter av politiska beslut som gynnar vargstammen. Kanske är det därför deras organisationer backar så mycket. Enligt den stora undersökning som genomfördes av SLU Umeå 2009 minskar stödet kraftigt för vargförespråkande intresseorganisationer.
Var vargskeptikerna bor visste vi däremot redan före denna lilla utredning. De uppträder ju som grupp i statistiken. Opinionsundersökningar från bland annat SLU visar nämligen, föga överraskande, att ju närmare ett vargrevir man bor, desto lägre är acceptansen för vargen. Enligt SLU (2009 igen) anser en majoritet i rovdjurslänen att det är acceptabelt att skjuta rovdjur som orsakar problem. I Stockholm är bara 29 % av samma åsikt.
Kvinnor vill inte flytta till vargrevir
Men om vargförespråkarna är ovilliga att flytta till vargreviren, hur ser det då ut bland gemene man? Hur villiga är svenskarna att godta vargen som granne om man blir tvungen att dra flyttlasset till exempelvis Dalarna? Även detta har undersökts och siffrorna presenterades av Sifo för bara två veckor sedan.
Av Sifos undersökning framgår att drygt 25% av kvinnorna och 16% av männen är ovilliga att flytta till område med vargrevir.
Så vad ska man dra för slutsatser av detta? Att få, oavsett var de jobbar eller vilken profession de verkar inom, vill ha vargen som granne? Att förtroendet för naturskyddsorganisationerna sjunker i takt med deras stegrande ovilja att lämna plats för lokala beslut? Att vargen till sist är en politisk fråga, med bas i den klassiska konflikten mellan stad och landsbygd? Eller lite av varje…
De röda prickarna markerar för säkerhets skull allt i vargväg: Sveriges familjegrupper, revirhävdande par, osäkert revirmarkerande par och andra stationära vargar. De gula prickarna markerar styrelse- och ledningsgruppsmedlemmars bostadsorter – SNF, SRF och WWF sammantagna. Uppgifterna om vargreviren har hämtats från Viltskadecenter, personuppgifterna från organisationernas egna hemsidor och hitta.se
Styrelse- och ledningsgruppspersoner inom nämnda organisationer.