Paragraf 28 – i sin helhet

Det är inte ofta en lagparagraf, eller rättare sagt en förordningsparagraf, får svenskarnas blod att koka, men Jaktförordningens §28 är verkligen undantaget som bekräftar regeln. Paragraf 28 behandlar som de flesta numera känner till rätten att försvara tamdjur mot rovdjursangrepp.

Låt oss börja från nivå 1 – Jaktlagarna i Sverige. I vårt avlånga land regleras all jakt genom tre större skriftsamlingar. Först och främst är det Jaktlagen (1987:259) JL, och till den hör Jaktförordningen (1987:905) JF. Utöver dessa utfärdar Naturvårdsverket vissa föreskrifter (NFS) om bland annat jaktens organisation och hanteringen av statens vilt, de stora rovdjuren.

Det mesta i lagtexten är byggt på sunt förnuft och traditioner, och grundtanken är att allt vilt är fredat (3 § JL) men att jakt är tillåten på vissa arter under vissa tider. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om jakten (29 § JL). Den jakttabell som jägarförbunden årligen skickar ut till sina medlemmar kan sägas vara en fältversion av lagar, förordningar och jakttider.

Tidigare paragrafen tandlös

Mitt i Jaktförordningen hittar vi den omtalade Paragraf 28 som numera definierar med vilken rätt svensken försvarar sina djur vid ett rovdjursangrepp. Annat var det förr. Fram till den 1 mars 2006 var det inte möjligt att skydda sina djur med våld trots att det var uppenbart att en rovdjursattack var på väg. Så här löd den gamla texten:

”28 § Har en björn, varg, järv eller lo angripit och skadat eller dödat tamdjur och finns det skälig anledning att befara ett nytt angrepp, får tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av fredning eller bestämmelserna i 9 § döda det angripande djuret, om det sker i omedelbar anslutning till angreppet.”

Tamdjuret måste alltså först ha skadats eller dödats av rovdjuret innan ägaren fick träda in.

År 2006 ändrade man på försök paragrafen och tillät att tamdjursägare fick skjuta rovdjur som var på väg att angripa djur inom stängslat område om andra försök att avvärja attacken misslyckats.

Utanför staketet gällde dock samma regel som tidigare, ett faktum som fick många svenskar med djur i lösdrift, till exempel fäbodbrukare och jägare, att gå i taket.

– Vi vill inleda försök för att se om vi kan hitta former för skydd för djur också utanför hägn, var dåvarande jordbruksministerns Ann-Christin Nykvist lugnande svar vid en presskonferens på Rosenbad den 19 januari 2006.

För att underlätta besiktningen av den ökade rovdjursslakt man befarade, fick Jaktförordningen också en helt ny bestämmelse (36 a §) som innebar att ett skjutet rovdjur inte fick flyttas från skottplatsen utan tillstånd av polismyndigheten.

Dagens Paragraf 28 från år 2009

Ann-Christin Nykvist inledde mycket riktigt de försök hon utlovat. Tre år senare gjordes ”den nya paragraf 28” permanent, men dessförinnan hade lagstiftaren gjort vissa tillägg som ytterligare förstärker djurägarens möjligheter att skydda sina tamdjur om de blir angripna av rovdjur.

Bland annat kan nu fler personer än djurets ägare ingripa för att stoppa attacken. En lättnad för de många jaktlagsmedlemmar som var och en och tillsammans kan försvara lagets hund.

Vid angrepp på människor kan i första hand ”allmänna nödbestämmelsen” i 24 kap 4 § Brottsbalken anses gälla. Där anges att nöd föreligger om fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat av rättsordningen skyddat intresse. Gärningen måste dock vara försvarlig i relation till den fara som hotar.

Nedan ses den utformning Paragraf 28 haft sedan den 1 maj 2009.

Jaktförordningens paragraf 28 i sin helhet

28 § Om något av rovdjuren björn, varg, järv eller lo angriper tamdjur eller om det finns skälig anledning att befara ett sådant angrepp, får åtgärder vidtas för att skrämma bort rovdjuret.

Rovdjur som avses i första stycket får dödas av ett tamdjurs ägare eller vårdare för att skydda tamdjuret:

1. när rovdjuret angriper och skadar tamdjuret eller om det är uppenbart att ett sådant angrepp är omedelbart förestående,

2. om det finns skälig anledning att befara ett angrepp på tamdjuret och dödandet sker i omedelbar anslutning till att rovdjuret har angripit och skadat eller dödat tamdjur, eller

3. om rovdjuret befinner sig inom inhägnat område avsett för skötsel av tamdjuret och det finns skälig anledning att befara ett angrepp där.

Rovdjuret får bara dödas när det inte går att skrämma bort rovdjuret eller på något annat lämpligt sätt avbryta eller avvärja angreppet.

Åtgärder enligt andra stycket 3 får, när det gäller lo, vidtas även för att skydda vilt som hålls i vilthägn eller liknande anläggning enligt 41 a §. Förordning (2009:310).

28 a § Åtgärder enligt 28 § andra-fjärde styckena får även vidtas av annan som handlar på uppdrag av ägaren eller vårdaren för att skydda jakthund som används i jaktlag, tamdjur som befinner sig inom inhägnat område avsett för skötsel av tamdjuret eller vilt som hålls i vilthägn eller liknande anläggning enligt 41 a §.


Detsamma gäller när uppdrag saknas men den som vidtar åtgärden har skälig anledning att anta att ett sådant skulle ha lämnats om det funnits möjlighet till det. Förordning (2009:310).

28 b § Åtgärder enligt 28 och 28 a §§ får vidtas på annans jaktområde och trots bestämmelserna i 9 §. Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalparker. Förordning (2009:310).

28 c § Naturvårdsverket ska fortlöpande bedöma om möjligheten att döda rovdjur med stöd av 28 § andra-fjärde styckena och 28 a § försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde eller annars används i stor omfattning.

Om Naturvårdsverket bedömer att så är fallet ska verket genast anmäla detta till regeringen. Förordning (2009:310).

28 d § Den som i fall som avses i 28–28 b §§ har dödat ett djur ska snarast möjligt anmäla händelsen till närmaste polismyndighet. Djuret får inte flyttas utan medgivande från polismyndigheten. Förordning (2009:1265).

Oklarheter i paragrafen

När en ny lag eller förordning skrivs är det önskvärt att enskilda formuleringar inte ger upphov till olika tolkningar. Men trots att det lades gott om tid på att ändra och fastställa Paragraf 28 var det just vad som hände.

Länsstyrelsen i Dalarnas län fick år 2008 göra en bedömning av en bisats i 28 b § där det står att ”Sådan jakt är inte tillåten inom nationalparker” (se ovan). Det var en kvarleva från den tidigare förordningen, men för de jägare som aldrig sett den blev formuleringen förvirrande.

I och med hänvisningen till 28 a § hade ett älgjaktlag i Fulufjällets Nationalpark dragit slutsatsen att den syftade mot ”vilt som hålls i vilthägn eller liknande anläggning”, något som inte finns i nationalparker, och att lagstiftarens formulering skulle tolkas som ett påpekande om att ” sådan jakt (inom hägn) inte förekommer i nationalparker”. Alternativet, att man trots nya Paragraf 28 inte skulle ha rätt att försvara sin hund, kändes mindre troligt enligt jaktlaget och många andra som satt sig att tolka den juridiska texten.

Det tog ända till 2011 innan Länsstyrelsen slutligt bestämt sig för följande tolkning: Paragraf 28 gäller INTE i nationalparker. Jägarna får INTE döda rovdjur som angriper hundar inom nationalparksområde. (Så lägg det på minnet, alla ni som jagar i nationalparker, reds anm.)

En annan förvirrande formulering är vad som avses med ”åtgärder vidtas för att skrämma bort rovdjuret” och senare i texten att ”skrämma bort rovdjuret eller på något annat lämpligt sätt avbryta eller avvärja angreppet.”

För vad är en godtagbar skrämselnivå när ingenting står angivet? Ska man skrika, skjuta, hälla skållhett kaffe, sparka eller använda tillhyggen? Att straffsatsen för grovt jaktbrott är hög (fängelse i minst sex månader och max fyra år enl 44 § JL, reds anm.) skapar rädsla för att den efterföljande utredningen ska visa att djurägaren agerat otillräckligt innan skottet gick. Eller åt andra hållet, idkat djurplågeri.

Så ser det ut och tyvärr kommer vi inte att få någon vägledning förrän ett fall går till tingsrätten. De allra flesta som har frigående djur intill vargrevir bör dock bortse från svagheterna och vara tacksamma för den nya paragrafen.

Datering avgör kriminell handling

Historien om Paragraf 28 är tyvärr ett beklagligt exempel på när tidsfaktorn avgör om en handling är kriminell eller avkriminaliserad. ”Första sommaren är det förbjudet att beträda gräsmattan, andra sommaren går det bra att ha picknick i det gröna.”

Under 2000-talet är det framförallt två personer som haft oturen att ”handla rätt, men vid fel tidpunkt”:

Den första är den Gräsöbonde som ryckte ut mitt i natten och fann en varg som redan börjat gå hårt åt fåren i hagen. Efter ett par varningsskott som inte hade någon effekt sköt bonden vargen inne i hagen. Han ringde sedan självmant till polisen och anmälde händelsen trots att han, genom gårdens ensliga läge, mycket väl hade kunnat dölja vad som hänt. Bonden fälldes för grovt jaktbrott. Fängelsestraffet ändrades till samhällstjänst. Skjutningen skedde en kort tid före den första ändringen i Paragraf 28. Hade den skett efter hade åtal aldrig väckts.

Ett liknande fall gällde en fårägare från Dals-Ed. Men den här mannen sköt vargen utanför hagen efter att den satt fart mot ett av hans lamm. Fårägaren hade alltså fällts även efter den första ändringen av Paragraf 28 år 2006, men friats om det hänt efter den 1 maj 2009 då paragrafen fastställdes.

Låt oss hoppas att den version av Paragraf 28 som nu gäller inte kommer att orsaka liknande juridiska gränsdragningsproblem.

Det politiska förspelet

Det kan vara värdefullt att veta något om det politiska spel som föregick fastställandet av Paragraf 28. Vid tiden för det första förslaget till ändring åren 2005-2006 var den politiska debatten i full gång och remissförslagen blev många ända fram till permanentandet av paragrafen år 2009. Närmast landsbygdsbefolkningen stod Centerpartiet som var mycket konkret i rapporten ”Jakt och rovdjurspolitik”. Några citat:

”Vi är övertygade om att  besluten fattas bäst på regional och lokal nivå istället för av anonyma byråkrater i Stockholm.”

”Ytterst är det  en livskvalitetsfråga för de som bor i områden med mycket rovdjur att kunna påverka sin situation.”

”Det är självklart att människor ska ha full rätt att skydda sin egendom  oavsett var ett angrepp sker. Vi har konsekvent arbetat för en förändring av § 28 i jaktförordningen för att möjliggöra detta.”

Centerpartiet var också det enda parti som under den här tiden tyckte att målet för vargstammens storlek var för högt. Utredningen Sammanhållen rovdjurspolitik föreslog ett första mål på 200 vargar, för hela Skandinavien. Riksdagens beslut 2001 gick ändå längre: 200 vargar bara för Sverige! Centerpartiet däremot krävde max 150 vargar för Sverige och 200 vargar för Skandinavien som helhet.

Bortsett från vargmålet höll övriga allianspartier samt socialdemokraterna ungefär samma Paragraf 28-linje med viss variation i motionerna. Kristdemokraterna stod till exempel bakom ”rätten att kunna skjuta stora rovdjur inom 200 meter från inhägnat område”.

Vänsterpartiet var tveksamma till att ändra Jaktförordningen och menade att risken för överdriven jakt på varg var uppenbar. Man presenterade dock olika kompromissförslag.

Hos Miljöpartiet vars politik i första hand gäller områdena utanför storstaden fanns paradoxalt nog varken kompromissvilja eller förslag till lösningar för att skydda landsortsbefolkningens tamdjur. Dagens Nyheter och även Svensk Jakt skrev i februari 2006:

"Miljöpartiet tänker inte ställa upp på att skapa ytterligare lättnader för 
att få skydda hundar och andra tamdjur mot rovdjuren.

– Vi har precis gjort en uppgörelse och kan inte tänka oss att ändra den, 
säger Åsa Domeij.

Socialdemokraterna har efter en hårdnande debatt kring rovdjurspolitiken, 
börjat närma sig jägarnas krav. Partisekreteraren Marita Ulvskog har i en intervju 
sagt att socialdemokraterna vill att lokalbefolkningen ska få ökat inflytande över 
dessa frågor.

Ett försök med större lokalt inflytande över rovdjursstammarna har nyligen 
offentliggjorts av jordbruksminister Ann-Christin Nykvist. Men regeringen kan inte 
räkna med något stöd från miljöpartiet i denna frågan.

– Vad än regeringen vill måste detta godkännas av miljöpartiet, säger 
Åsa Domeij, som är talesman för rovdjursfrågorna.

– Det kan aldrig bli tal om lokal beslutanderätt. Kanske samråd, 
menar hon."

Enligt en sammanställning publicerad på SvTs hemsida den 22 augusti 2006 (alltså efter att försöket inleddes, reds anm.)  ville Miljöpartiet inte ändra paragraf 28 ytterligare. Mp var då övertygade om att det då skulle skjutas betydligt fler vargar, med hänvisning till angrepp på hundar. Så har dock inte skett. Partiet hänvisade också till att ”den överlägset största risken för jakthundarna är trafiken” (se vår utredning om detta).

Före permanentandet av Paragraf 28 den 1 maj 2009 arbetade Miljöpartiet i samarbete med Vänsterpartiet aktivt för en återgång till den gamla lagtexten. Alltså den där djurägaren inte tillåts försvara sitt djur mot rovdjursangrepp. Varför, kan man verkligen undra?

Om tre år är det val igen. Det ska bli intressant att höra var partierna står då. Förhoppningsvis har vi då löst problemet med rovdjursförvaltningen för länge sedan. Det gäller att vara positiv…

Sök Jaktlagen (1987:259) här (SFS).

Sök Jaktförordningen (1987:905) här (SFS).

Ladda ned bara Paragraf 28 i Jaktförordningen (PDF).

Naturvårdsverkets Författningssamling.

Sammanställning av politiska utspel kring Paragraf 28 och rovdjursfrågor 2005-2008 (PDF).