Viktig betesmark väljs bort när vargen gör intåg

LRF Värmland redogör i en debattartikel om nuvarande och förväntad utveckling för djurhållande bönder i länet. Ur ett biologiskt mångfaldsperspektiv är det ett mardrömsscenario, där viktiga marker väljs bort till förmån för de som är enklare att stängsla.

Det har konstaterats gång på gång att betesmarker är centrala för upprätthållandet av den biologiska mångfalden. Artrikedomen på en mulbetad mark kan på sina håll bara jämföras med regnskogar. Och många av de i Sverige rödlistade arterna är helt beroende av denna artrikedom.

Betesmarker som är av faktisk betydelse för den biologiska mångfalden är inte de rationella, i många fall tidigare jordbruksmarkerna, med insådd vall utan de små, oftast en bra bit från gårdscentrum, som är avgörande. Betet är sällan resultatet av insådd vall utan har uppstått genom betesdjurens avverkning och naturliga återförande av näringsämnen.

LRF Värmland belyser problematiken med varg och bibehållandet av just dessa marker. Fullt förståeligt väljer många bort dessa småmarker till fördel för tidigare jordbruksmark med insådd vall. Skälen är svårigheten att stängsla naturbeten ställt mot den skrala ekonomiska verklighet lantbrukare dras med.

”Hur mycket sämre det måste bli innan det kan bli bättre vet vi inte, men att fler tamdjur kommer att dödas och lemlästas, att fler bönder kommer att drabbas av stora ekonomiska påfrestningar och mycket extra arbete i en redan tidigare hårt ansträngd ekonomisk situation det vet vi redan. Vi vet också att samhällets intresse för att ta ansvar för sina skadegörare och bära de kostnader de orsakar enskilda medborgare hittills varit synnerligen begränsade.

Vi vet också att enskilda byråkrater har egna agendor för utvecklingen av de stora rovdjuren, fri tillväxt var ett förslag som kom här om veckan från en person som gömde sig bakom myndighetsutövning i naturvårdsverkets namn. Det verkar bli sämre innan det blir bättre…

Vi ser hur djurägare slutar sköta de svårstängslade naturbetena och flyttar djuren till åker, eller upphör helt med djurhållning. Självklart kommer öppna marker med stora biologiska värden av hotad flora och fauna överges för skog, och självklart kommer bygders och kommuners attraktivitet för boende och besökare försämras. Självklart kommer förutsättningarna för landsbygdsföretagande försvagas och ekonomin och underlaget för andras företagande försämras när djurbonden slutar.”

Skribenterna påpekar också att det finns en betydande paradox inom miljöarbetet när det kommer till vargen.

”Det finns också ambitiösa mål inom delar av politiken och miljörörelsen om 700 000 ha hävdad betesmark, mot dagens dryga 500 000 ha. Detta är mål som förpliktigar när de kommer på pränt och uttalas av de som företräder dem. Förpliktigar så till vida att de också måste åtföljas av ekonomiska åtaganden och regelverk som stimulerar, men också en plan för hur detta ska kunna ske tillsammans med en rovdjursförvaltning som möjliggör ökad betesdjursdrift på marker som är svåra att både sätta upp och sköta stängsel på, men som skulle ge oss ett vackrare och miljömässigt rikare Sverige.”

Och sist men inte minst informeras vi om att lantbrukare inte kan sluta bruka en mark när helst de vill, utan att riskera att bryta ett åtagande gentemot EU. Detta kommer sig av att ingångna ”miljöåtaganden” som exempelvis att beta en specifik och miljömässigt intressant mark, sträcker sig över en period om 5 år.