Kaskadeffekter från rovdjur svåra att påvisa i kulturlandskap

Dagens Nyheter publicerade nyligen en artikel från Science där rovdjurens betydelsen för naturen framhävdes. Reaktionerna var många och kritiken lät inte vänta på sig. Nu understryker 15 namnkunniga ekologer kritiken i en gemensam debattartikel.

Flera medier har den senaste tiden rapporterat om de stora rovdjurens roll på jorden, ett viktigt ämne som nyligen sammanställts i en vetenskaplig artikel i den prestigefulla tidskriften Science. Ämnets betydelse framgår tydligt när det visar sig att mer än 60 procent av dessa arter är starkt hotade. Flera skribenter har fångat upp detta och reflekterat kring att vargar och människor inte jagar på samma sätt, att fler vargar skulle leda till fler lövträd, ökad biologisk mångfald och dessutom motverka klimatförändringen. Detta är en grovt förenklad bild om den tillämpas på nordiska förhållanden där människans markanvändning har en mer avgörande betydelse, något som också nämns i Scienceartikeln.

I centrum av debatten om rovdjurens positiva påverkan diskuteras de effekter som rovdjur högt upp i näringskedjan har på andra arter (så kallade kaskadeffekter). Ett känt exempel är att efter vargarnas återkomst till Yellowstones nationalpark i USA ökade också lövträden. Fler vargar åt fler hjortar. Färre hjortar innebar fler träd. Fler träd gav fler insekter, lavar och hackspettar. Den biologiska mångfalden ökade. I dag diskuterar naturvården och forskarsamhället huruvida rovdjurens återkomst till och med kan dämpa klimatförändringar. Eftersom vargar äter upp älgar, rådjur och hjortar leder det till mer skog som kan ta upp mer koldioxid. I Sverige och i många andra delar av världen jagar och konsumerar vi människor stora växtätare. Kan då inte en svensk älgjägare vara lika viktig som en svensk varg för att hindra klimatförändringarna?

En springande punkt är att rovdjurens påverkan i nordliga ekosystem framför allt har kunnat påvisas i stora och relativt opåverkade nationalparker där varken skogsbruk, jordbruk eller jakt bedrivs. Men när människan har stor påverkan på ekosystemet via sin markanvändning kommer de stora rovdjurens påverkan att vara marginell. Sverige och Norden är exempel på detta. I Norden ser vi i dag kaskadeffekter kopplade till lodjurets återkomst. Mindre däggdjur och fåglar som till exempel hare, tjäder och orre tycks gynnas av lodjursförekomst, sannolikt för att lodjuret minskar mängden rävar. För vargen är läget en annat. Vi menar att vargens möjligheter att skapa kaskadeffekter i vårt starkt påverkade ekosystem är mycket små – för att människan just via markanvändningen har en så stor inverkan på den del av ekosystemet som vargen berör och berörs av.

Vi ser huvudsakligen tre skäl till att rovdjuren har begränsade betydelse i dagens nordiska ekosystem. De kan samtliga kopplas till människans påverkan:

1. Antalet träd skulle inte öka nämnvärt även om älgarna skulle minska i antal. Vår samlade vilda hjortdjurspopulation (älg, kronhjort, dovhjort och rådjur) betar tillsammans grovt räknat 0,8 miljoner ton buskar och träd varje år, främst tall och björk. Skogsbrukets gallring och slutavverkning tar ut minst 50 gånger mer. Det är därför uppenbart att människans markanvändning utan konkurrens har störst påverkan på våra nordliga skogar och ekosystem.
2.  Aktuell forskning visar att i många områden kommer inte älgarna att minska i antal på grund av varg, eftersom jägarna jagar mindre i nyetablerade vargrevir vilket i vissa fall till och med kan leda till fler älgar.
3.  Stora och viktiga förluster av biodiversitet i Sverige beror inte på att vi har för få träd utan är i stor utsträckning kopplad till att 70 procent av Sveriges forna ängs- och hagmarker har försvunnit och huvudsakligen planterats med skog, oftast gran.

Våra beräkningar tyder på att det skulle krävas mer än 4.000 vargar i Sverige, som rent hypotetiskt enbart äter älg, för att hålla kvar älgstammen på nuvarande nivå och därmed även hålla betestrycket i skogen konstant. För att minska älgstammen krävs alltså en ännu större vargstam. Det är väsentligt fler vargar än man hittar i världens opåverkade ekosystem och det skulle riskera att få direkt negativa effekter på vargens andra mer hotade bytesarter. Mängden lövträd lär knappast heller öka nämnvärt, trots 4.000 vargar, eftersom främst barrträd planteras på hyggen och prioriteras vid röjning och gallring. Hjortdjurens påverkan på trädslagsblandningen kommer därför även av detta skäl att vara begränsad.

Sverige har redan i dag en anmärkningsvärt låg andel lövträd i landskapet jämfört med våra grannländer (se kartan), trots att Norge och Finland har färre stora rovdjur. För oss som ekologer ser vi därför att den stora framtidsfrågan för utformningen och funktionen av de skandinaviska ekosystemen ligger i hur vi väljer att bedriva den storskaliga markanvändningen (jord- och skogsbruk).

Slutligen: Globalt sett finns det större utmaningar för miljöarbetet och en förstärkt biologisk mångfald än rovdjurens eventuella kaskadeffekter. Jordens växande befolkning och de konsekvenser detta medför via användning av fossila bränslen, en hög köttkonsumtion, ett intensivt jord- och skogsbruk påverkar mer och är dessutom viktiga orsaker till att stora rovdjur minskar globalt. Vi anser också att det ur ett nordiskt mångfaldsperspektiv snarare behöver finnas fler landskapspåverkande växtätare som resurs för människan, som bytesdjur till de stora rovdjuren och inte minst för den kulturella och biologiska mångfalden.