Naturvårdsverkets underlag kring genetik kritiseras

Underlaget som Naturvårdsverket bygger sina argument på för hur stort migrationsbehovet av varg behöver vara kan vara grundat på en felaktigt använd modell. Det menar Dag Lindgren, professor emeritus inom skogsgenetik efter att ha granskat materialet.

Dag Lindgren har granskat materialet som Naturvårdsverket presenterade som framtiden för de frilevande vargarna i Sverige. I förslaget presenterades en tabell i vilken man kunde utläsa vargstammens omfattning och behov av nya gener via migration. Tabellen är resultatet av en modell som tar hänsyn till genetisk förlust över tid, vargstammens storlek och tillförseln av nya gener där målet är att inaveln inte skall öka mer än 5% på 100 år (Allendorf & Ryman 2002).

Lindgren skriver på sin blogg att ”Naturvårdsverkets förslag om behövligt vargantal (GYBS) är helt irrelevant och ett allvarligt missbruk av genetik”.

Vi skall nu försöka redogöra för hur Naturvårdsverkets kriterium skiljer sig från verkligheten och varför Dag Lindgrens argument om en felaktigt använd modell framstår som korrekt.

Utgångspunkten eller nollpunkten för resonemanget och beräkningsmodellen är en ”oändlig vargstam” där graden av inavel antas vara 0 procent. Ett annat sätt att beskriva det är att stor genetisk variation råder vilket beskrivs i bilden ovan genom de många färgerna.

Synen på den svenska vargstammen och dess behov enligt Naturvårdsverkets beskrivning är med utgångspunkt i ett tillstånd som aldrig funnits, ett idealtillstånd med stor genetisk variation. ”Naturvårdsverkets förvaltningsplan beskriver hur man förvaltar en hypotetisk vargpopulation med konstant antal, som är en avsnörd del av en ännu större (”oändlig”) vargpopulation ”utan inavel” (F=0)”, skriver Lindgren på sin blogg.

Modellen och behovet som verket presenterat strävar efter att den isolerade gruppen till vänster i illustrationen inte skall utsättas för en genetisk försämring större än 5 procent över 100 år. En större grupp skulle enligt verkets modell klara sig bättre än en mindre och behovet av migranter är färre ju fler vargar som ”snörs av” från idealpopulationen. Verkets modell beskriver behovet av migranter i populationer om 100, 200, 400 och 800 vargar.

Att försöka bibehålla detta idealtillstånd, en genetisk variation som aldrig funnits bland vargarna i Sverige framstår som omöjligt och orimligt.

Men, som Lindgren så riktigt påpekat är detta inte med verkligheten överensstämmande då den svenska vargstammen är uppkommen ur 5 individer. Följaktligen är den genetiska variationen inte jämförbara med verkets hypotetiska vargstam vilket ger helt andra förutsättningar att beräkna behovet av migranter om kriteriet kvarstår om att inaveln inte får öka med 5 procent över 100 år.

Den genetiska variationen inom den svenska (och norska) vargstammen kan beskrivas som bilden ovan givet att 5 vargar grundlade populationen. Att utifrån detta tillstånd använda samma kriterium om förlust av genetisk variation ger helt andra resultat än från den hypotetiska populationen som verket haft som utgångspunkt. Inavelsgraden i den svenska vargstammen har inte varit högre än F=0,31 och den senaste uppgiften om inavelsgrad är F=0,27.

Professor Lindgren har tidigare gjort beräkningar för hur inavelsgraden för den svenska vargpopulationen ser ut om 100 år. Den tabell som presenteras ger vid hand att en migrant per generation, alltså 1 invandrande varg vart femte år skulle ge en inavelsgrad om F=0,2. Tar man höjd för att den invandrande vargen är effektivare, ger fler valpar sänks inavelsgraden till F=0,17. Kombinerar man med selektiv jakt sänks inavelsgraden ytterligare till F=0,11.

Bevisligen går det att förbättra genetiken. Förutsättningen är dock att man utgår från verkligheten och inte ett hypotetisk ideal.

Ingen reaktion

Lindgren skriver avslutningsvis att han skrivit till Naturvårdsverket tidigare med anledning av deras ”genetikmissbruk” men att någon reaktion därifrån inte synts till.

I detta specifika fall med den förmodat felaktigt använda modellen har Olof Liberg och Håkan Sand informerats om resonemanget och framväxandet av kritiken. Liberg och Sand har vid kontakt uppgivit att de i princip inte ser några fel i Lindgren kritik.

Också Nils Ryman, en av upphovsmännen till Naturvårdsverkets modell, har uppmanats att ge synpunkter på Lindgrens kritik men har inte hört av sig ”inom rimlig tid”.

UPPDATERAD 12-10-30 19:09. Enligt en kommentar av Lindgren själv på sin blogg har Naturvårdsverket tagit kontakt under dagen och inbjudit professorn till en längre diskussion om en vecka.